/ Allmänt /

Lord Lucan

Clermontklubben på 44 Berkley Square i 2013 julskyltning

 

Det finns en engelsk fascination med vad som ibland kallas ”brottets tjusning”. Uttrycket kan kanske bara anses acceptabelt Lord Lucan och motiverat så länge det syftar på påhittade brott och brottslingar från de detektivromaner som länge utgjorde en brittisk litterär specialitet. Genren började när läkaren Arthur Conan Doyle hade ont om patienter på sin privatklinik och uppfann mästerdetektiven Sherlock Holmes i bokform 1887. Böckerna följer Holmes i hästdroskan längs dimmiga gator i det victorianska London på jakt efter mördare vars offer ofta flutit upp i Themsen. Senare fortsatte Agatha Christie deckartraditionen till en mer modern tidsålder. Numera är det kanske främst ’Nordic noir’ som är även i England dvs Stieg Larsson och tv-serier som ’Bron’.

Men även verkliga brott fascinerar. Brittisk press ger stort utrymme och omfattande publicitet åt aktuella brottsfall, skandaler och rättegångar liksom kända brottslingar. Vi har redan snuddat vid fenomenet i bloggavsnittet ’Skandal i societeten’ den 8 november 2013 om den fotogena modellen Christine Keeler och försvarsminister John Profumo. Affären avslöjade ett dekadent lyxliv i samhällstoppen på 1960-talet. Nu har tv-kanalen ITV gått vidare och inför julen 2013 producerat och sänt två 90-minutersprogram om ett legendariskt rättsfall nämligen det mord som Lord Lucan på sannolika skäl är misstänkt för på familjens barnflicka 1974. Mordfallet fortsätter att fascinera eftersom det inte är slutgiltigt löst och Lucan försvunnen sedan mordet. Likheten med Profumo är att Lucan kom från sammma rika, priviligierade och dekadenta överklassmiljö som väl lämpar sig som bakgrund i teater-, film-  eller tv-sammanhang.  TV-programmen om Lord Lucan bygger på boken The Gamblers av John Pearson som publicerades 2005.

I den första programavsnittet repeteras kända fakta om mordet. Vi möter Richard John Bingham, den 7nde Earlen av Lucan när han är i 30-års åldern, född 1934, (och alltså i dag 79 år om han fortfarande lever och som några tror har kunnat följa  tv-programmen). Han kommer från en gediget förmögen engelsk-irländsk familjebakgrund med en uppväxt på Londons exklusivaste adresser och skolgång på överklassinternatet Eton. Redan på Eton och senare under en kortare värnpliktstjänstgöring vid förnäma Coldstream-gardet blev Lucan spelberoende och indragen i hasard- och kortspel om stora pengar. Lucan spelade främst backgammon, poker och bridge men också chemin de fer. 1960 vann Lucan på en kväll £26 000 på detta spel (motsvarande £500 000 i dagens penningvärde) och fick i vänkretsen smeknamnet ’Lucky’ Lucan. Lorden är alltså född förmögen och lever på avkastningen av den ärvda förmögenheten enligt den klassiska engelska överklassdefinitionen: ’a gentleman doesn’t work’ (dvs privatförmögenheten gör någon yrkesantällning obehövlig). Uttrycket stämmer inte längre – även dagens aristokrater är hårdarbetande och så välutbildade som möjligt. Men Lucan tillbringade sin tid vid spelborden på den exklusiva hasardklubben Clermont - uppkallad eftet Lord Clermont, en annan välkänd hasardspelare som tidigare ägde klubbens exklusiva hus på nr 44 Berkeley Square som privatbostad. Till de ursprungliga klubbmedlemmarna hörde fem hertigar, fem markiser och tjugo earls (grevar). Men vid spelbordet sviker lyckan lord Lucan. Spelförlusterna stiger och familjen Lucan – hustru och tre barn - har snart inga pengar ens till nödvändigaste hushållsutgifter. Lady Lucan vill skiljas och tar vårdnadstvisten om barnen till domstol. Där förlorar Lord Lucan till sin förtvivlan vårdnaden av barnen. Som storspelare sätter att han allt på en sista desperat handling. Om hustrun försvann spårlöst (utan bevis på¨att Lucan medverkat) skulle han kunna återkräva hemmet och vårdnaden. Som sista utväg bestämmer han sig för att mörda hustrun och göra sig av med liket. Hans vänner på spelklubben Clermont som liksom Lucan är ärkereaktionära och manschauvinistiska snobbar uppmuntrar till handling.

En kväll smyger han sig in i det tidigare gemensamma hemmet med ett hemmagjort vapen som är en del av ett grovt blyrör. För att bättre gömma sig i mörkret har han skruvat ur glödlampan i köket och då en kvinnofigur kommer in genom köksdörren klipper han till i mörkret. Sedan sveper han in den livlösa kroppen i en postsäck. När han är på väg ut med sin börda hör han Lady Lucan kalla barnflickans namn från övervåningen med frågan när det beställda teet är färdigt. Lucan som misslyckats som hasardspelare och familjefar förstår nu att han begått sitt livs största och avgörande misslyckande och att ingen väg finns tillbaka. Med Lady Lucans röst från övervåningen slutar första avsnittet av ITV-programmet. Han har satsat allt enligt principen ’vinna eller försvinna’ och förlorat. Han måste försvinna.

I det andra programavsnittet spekuleras om vad som kan ha hänt den försvunne Lucan. Spekulationerna har genom åren varit många. Enligt vissa uppgifter skulle Lucan fått hjälp av förmögna vänner från  Clermontklubben att börja ett nytt liv i någon annan del av världen. Under åren har många tips strömmat in om att han setts i Afrika, Indien och på andra platser men utan belägg för att något av tipsen skulle stämma. Enligt ett tips skulle han ha mördats av de brottslingar han varit i kontakt med. Andra tror att han tagit självmord. Lady Lucan som fortfarande lever vid 75 års ålder tror att han nattetid hoppat överbord från en kanalfärja på ett sådant sätt att kroppen sugits in i propellrarnas strömvirvlar och därför styckats och försvunnit. Eftersom det är möjligt att tv-programmen kommer att sändas i Sverige skall inte här avslöjas vilken teori som lanseras i tv-serien men det är känt att barnen – som är nu är medelålders, välutbildade och yrkesmässigt mycket framgångsrika - beklagar att familjetragedin förvandlats till tv-underhållning. Det bör tilläggas att tv-serien fått genomgående bra pressrecentioner och att en av landets främsta skådespelare, RADA-utbildade  Rory Kinnear, spelar rollen som Lord Lucan
 
 
/ Allmänt /

The Guard's Chapel

 
 
The Guard’s Chapel som även kallas The Royal Military Chapel ligger bredvid Wellington Barracks på Birdcage Walk nära Buckingham Palace. Kapellet är kyrka för Londongarnisionens förband dvs Hästgardet och de fem fotgardesregementena Grenadier-, Coldstream-, Scots-, Welsh- och Irish Guards). Tillsammans med the Royal Horse Artillery bildar dessa vad som kallas The Household Division vilket utgör Londongarnisonen. Wellington Barracks är den kasernbyggnad invid Buckingham Palace varifrån vaktparaden utgår respektive avslutas när den avgående vaktstyrkan marscherta tillbaka efter ceremonien.. Vaktavlösningen äger i princip rum på Buckingham Palace yttre borggård dagligen kl 1200. The Guard’s Chapel år fungerar egentligen som en vanlig anglikansk kyrka dit allmänheten äger tillträde utom vid speciella tillfällen. Vi deltog nyligen i en särskild årlig adventsgudstjänst där enligt traditionen någon medlem av kungafamiljen är närvarande. I år deltog prinsessan Anne eller the Princess Royal som är hennes officiall titel. Prinsessan Anne är känd om av de mest pliktmedvetna och energiska medlemmarna av kungafamiljen. Hon visade detta genom den tid hon tog på sig för att samtala med arrangörerna av adventsgudstjänsten och inte minst medlemmarna i den medverkande ungdomskören. Utom koret ser The Guard’s Chapel ser ut som en modern kyrka i 1960-tals stil men var ursprungligen byggd 1838. Under andra världskriget kom förstörelsen då tyskarna utvecklat sina V1 missiler – flygande bomber som drevs med jetmotorer. Efter D-dagen den 6 juni 1944 med den allierade landstigningen i Normandie började omkring 60 sådana missiler per dag skjutas mot London från baser i Nordfrankrike. Vid gudstjänsttiden söndagen den 18 juni 1944 var kapellet nästan fullsatt med gardister och deras familjemedlemmar och vänner. Straxt efter klockan 11 kunde församlingen höra det tjutande ljudet från jetmoton på en missil – V1 missilerna var mycket bullriga. Ljudet växte i styrka tills det blev så kraftigt att psalmsången överröstades. Sedan tystnade plötsligt ljudet vilket betydde att jetmotorn stannat och missilen med sin sprängladdning börjat glidflyga mot marken. Den exploderade på kapellets tak som pulveriserades med delar som regnade ned över församlingen. 121 militärer och civila dödades och 141 skadades allvarligt av nedfallande takrester. Ljusen på altaret fortsatte att brinna vilka många uppfattade som mirakulöst. Nyheten om attacken hemlighölls vid tidpunkten för att inte vetskapen om att motståndarsidan disponerade över ett nytt innovativt vapensystem skulle demoralisera lokalbefolkningen även en omfattande ryktesspridning kom igång. Kyrkan är nu återuppbyggd men det ursprungliga koret finns kvar. På väggen vid ingångsdörren finns namnen på de som dog i V1-attacken.
/ Allmänt /

Lady Hamilton

Lady Hamilton

Brittiska filminstitutet uppmärksammar att den 5 november var det 100 år sedan brittiska filmstjärnan och skådespelerskan Vivien Leigh föddes. Ett antal av henner storfilmer visas därför på nytt. Mest berömd är kanske hennes roll som Scarlett O'Hara i den amerikanska storfilmen Gone with wind (Borta med vinden) från 1939 där hennes mest kände manlige medspelare var Clark Gable. I början av andra världskriget gjorde den ungersk-födde regissören Alexander Korda den mest kända av alla filmer om det berömda kärleksparet lord Nelson /Emma Hamilton. Filmen heter i engelsk version: Lady Hamilton och i amerikansk upplaga That Hamilton woman. I filmen ser vi Vivien Leigh som den legendariska skönheten Emma Hamilton som upplever en utomäktenskaplig romans med sjöhjälten Lord Horatio Nelson spelad av av tidens mest kända engelska skådespelare Laurence Olivier. Till bilden hör att paret Olivier/ Leigh upplevde en alldeles egen romans under inspelningen och gifte sig innan filmpremiären 1941. Lady Hamilton var Winston Churchills favoritfilm - han såg den 83 gånger. Manuset i vars utarbetande Churchill uppges ha medverkat är delvis tillrättalagt för att passa på förhållandena.under andra världskriget. Filmens Nelson fäller repliker sådana som: You can't make peace with dictators.
Annars täcker filmen ganska väl den verkliga Emma Hamilton (1765 - 1815) livsöde under den tid hon upvaktades av Nelson. Emma föddes som Emma Hart i en utfattig smedsfamilj i en landsortshåla i Nordengland. Fadern dog då Emma var ett år och modern drog sig fram som sömmerska. Emma blev kökspiga vid unga år efter ingen eller obetydlig skolgång. Hon upptäckte tidigt att hon var annorlunda. Människor drogs till henne och hon blev centrum i alla sällskap. Det sammanhängde med att Emma var ovanligt vacker men också glad och livlig. Hon var humoristisk och slagfärdig. Hon hade lätt för att lära och fattar snabbt.
Emma drömde om att bli skådespelerska. Vägen dit var inte spikrak. 16 år gammal lockades Emma till London. Under förespegling av en teaterkarriär fick hon anställning på en institution kallad "hälsotemplet". I själva verket var "hälsotemplet" en lyxbordell. Emma poserade som nakenmodell - grekisk gudinna - och hade sex med överklasskunder mot betalning.
Ryktet om den vackra flickan lockade nya kunder till "hälsotemplet". Inom kort fick hon en aristokratisk pojkvän. Denne räddade henne från bordellen. I stället installerades Emma som permanent älskarinna på ett gods på landet. Pojkvännen vill förvandla sin vackra älskarinna till slottsfröken. Emma fick privatlektioner i franska, litteratur och historia och tillvaratog sina chanser. Utbildningen varvades med ridning och sånglektioner. Hon använde sitt tonsäkra öra och sin skåderspelarbegåvning till att roa med imitationer och gjorde succé i sällskapslivet. Hon hade stark dragningskraft på män som fascineras av hennes skönhet och charm men också av hennes dubiösa bakgrund. Ryktet gjorde gällande - och det stämde förnodligen - att "hälsotemplet" förvandlat henne till en avancerad älskarinna. Hon rörde sig nu i högsta societeten och var en välkänd person. Till hennes beundrare hörde också en av tidens främste porträttmålare, George Romney. Denne använde henne som modell i ett femtiotal tavlor där hon mestadels poserade i motiv från antik mytologi. De vann också stor spridning som grafiska blad.
Efter en tid blir Emma gravid och födde en dotter. Då tröttnade den förste pojkvännen. Han ville ha en älskarinna men inte försörja en ogift mor. Emma tvingades sända bort barnet till sin mormor och sedan saknades inte andra kavaljerer. En ny aristokrat ställde upp för att försörja och utnyttja henne. Efter några år vill han gifta sig med en rik arvtagerska och Emma som nu var 19 år dumpades på nytt.
Pojkvännens morbror, Sir William Hamilton, var engelsk beskick ningschef i Neapel - huvudstad i kungariket Bägge Sicilierna som var den italienska halvöns viktigaste stat. Emma inbjöds som gäst till Neapel. Hon reste landvägen med sin mor och häpnade av alla intryck på resan. De blev väl mottagna av sin värd. Sir William är en 55-årig änkeman. Han är en vänlig och behaglig aristokrat - kultiverad, världsvan och tillmötesgående - i alla avseenden en angenäm 1700-tals människa. Han hade mångsidiga intressen: konst, arkeologi och naturvetenskap. Inte minst var han utforskare av vulkaner och besökte ofta Vesuvius nära Neapel och andra vulkaner på Sicilien. Han var också fascinerad av de antika städerna - Pompei och Herculaneum - som nu återupptäcktes och var föremål för utgrävningar. Framför allt var Hamilton estet och samlare av sköna ting, i första hand italiensk konst och antika vaser från områdets tidigare grekiska bosättningar som han köpte i avsikt att senare sälja till British Museum och andra samlingar i hemlandet.
Han fascineras från början av den vackra Emma med sina många talanger. Hon svarade med tillgivenhet och beundran. Inom kort går hon med på att bli den 36 år äldre mannens älskarinna. Den unga engelskan togr Neapel med storm. Hon blev centralpunkten i sällskapslivet. Hon lärde sig snabbt italienska. Hon fortsatte med sånglektionerna och sjöng nu italiensk opera med stor framgång.
Tillsammans med Sir William utvecklade hon också sina nu något mer påklädda dansnummer, de s. k. attityderna. Föreställningarna inspirerades av de antika kvinnomyterna. Emma hade under sin tid som modell åt George Romney lärt sig posera och uttrycka känslor genom gester och ansiktsuttryck. Föreställningarna ägde bara rum inför ambassadörens särskilt utvalda gäster. Inom kort blev de berömda. Emma blev en av Neapels sevärdheter. Attityderna gjode ett starkt intryck på åskådarna som häpnade över uttrycksfullheten och den lätthet med vilken Emma växlade mellan olika figurer och stämningar.
I ett virvlande tempo - det rörde sig snarare om dans än om en serie poser - uttryckte hon glädje, sorg, triumf och förtvivlan. Än kunde hon vara Niobe - modern som sörjer sina döda barn. Sedan bliv hon Medea - modern som dödar sitt barn efter en oförlåtlig orättvisa. Därnäst är Emma Ifigenia - flickan som offras till guderna av sin far. Så blir hon Ariadne - kvinnan som sörjer älskaren som övergivit henne eller Lucretia - älskarinnan som drivs till självmord efter en våldtäkt. Emma virvlade runt med några schalar som markerar rollbyterna.
Succén med attityderna byggde delvis på den erotiska underton som den lättklädda och smidiga flickan framkallade. Många åskådare njöt också av sin egen allmänbildning då de korrekt lyckades identifiera den avbildade gestalten - eller då grannen gissar fel. Skalden Johann Wolfgang Goethe besökte Neapel 1787 och beskrev Emmas attityder: "Hon löser hårknuten och varierar med några schalar så mycket sina poser, gester, uttryck etc. att åskådaren knappast tror sina ögon. Denne ser framför sina ögon vad tusentals konstnärer skulle velat uttrycka i form av rörelser och överraskande förvandlingar. Hon står, knäfaller, sitter, lutar sig bakåt. Hon är allvarlig, lekfull, extatisk, förkrossad, förförisk, hotfull, förfärad - poserna följer varandra utan uppehåll."
Mer än någon annan trollbands Sir William. Han friade till den unga flickan trots åldersskillnaden på 36 år. Emma tackade ja. Äktenskapet ingås under ett kort semesterbesök i England. Några dagar innan bröllopet hör Londonoperan av sig med ett lockande anbud. Man vill ha Emma som primadonna mot ett högt honorar. Hon tackar nej med motiveringen att hon redan fått livstidsengagemang som Lady Hamilton.
Efter vigseln satt hon åter modell för George Romney. För första och enda gången avbildades hon inte i mytologisk förklädnad utan i sin nya roll: The Ambassadress.
Som sådan återvände hon med sin make till Neapel, staden som hon älskade Neapel är vid denna tid den största och viktigaste italienska staden - därtill en av Medelhavets mest förtrollande. Läget är fantastiskt vid den stora havsbukten med utsikten över Capri. Bebyggelsen är högst pittoresk med häftiga kontraster mellan lyx och fattigdom. Adelspalats och slum trängs om utrymmet. Staden sjuder av liv dygnets alla timmar. Gatorna myllrar av lazzaroni - den utfattiga men färgstarka lokalbefolkningen.
Det engelska ambassadörsresidenset Palazzo Sessa ligger invid kungliga slottet med hänförande utsikt över bukten med vulkanen Vesuvius som överskuggar staden på andra sidan. Vulkanen är periodvis aktiv med våldsamma eruptioner som slungar glödande lava och kvävande svavelmoln hundratals meter upp i luften. De kungliga grannarna - Ferdinand IV och hans maka Maria Carolina - utgör napolitanska motsvarigheter till de franska majestäterna Ludvig XVI och Marie Antoinette. Båda kungarna är Bourboner - från olika släktgrenar - och svagast tänkbara representanter för denna härskardynasti. De är helt i händerna på sina drottningar som dessutom är systrar.
På återresan till Neapel från bröllopet i London passerar Sir William och Lady Hamilton Paris. Med svårigheter får de audiens hos det franska kungaparet som befinner sig i husarrest -men ännu inte i fängelse. Kungafamiljens flyktförsök undan revolutionen har stoppats i Varennes och de inväntar nu sitt slutliga öde. Marie Antionette ber Emma överlämna ett brev - det kommer att bli det sista - till systern.
Kontakten leder till att Emma blir drottning Maria Carolinas närmaste förtrogna. Varje dag väntar ett kungligt ekipage utanför Palazzo Sessa på att föra Her Ladyship till slottet. Drottningen fattar inga viktiga beslut utan att ha diskuterat frågorna med Lady Hamilton. Emma spelar nu rollen av den näst mäktigaste damen i riket. Ingen annan engelsk ambassadris har någonsin uppnått en liknande ställning eller inflytande i sitt värdland. På tio år har hon avancerat långt från "hälsotemplet" i London.
Drottningen har svåra problem att konferera med sin väninna om. England befinner sig i krig mot Napoleon Bonapartes Frankrike. Neapel är militärt svagt och neutralt och vacklar mellan de båda stormakterna.
Napoleons nästa drag är att invadera Egypten. Som motdrag sänder England en flottstyrka under konteramiral Horatio Nelson till Medelhavet. I ett stort sjöslag tillintetgör Nelson den franska flottan vid Abukir nära Alexandria - the Battle of the Nile. Emma påverkade nu drottningen så att Neapel övergav sin neutralitet och ställde sig på engelsk sida.
Nelson infann sig i Neapel och hyllades som hjälte. Därmed inleddes den passionerade romansen mellan sjöhjälten och den vackra ambassadrisen. Sir William delar nu det öde som varje man riskerar som gifter sig med en 36 år yngre skönhet - hustrun finner en älskare. Sir William fogar sig till synes utan bitterhet i sin roll och inleder en varaktig vänskap med Nelson. "Trion" framträder tillsammans och skvallret frodas. Då de så småningom återvänder till England efter en triumfartad resa genom Österrike och Tyskland, slås engelska societeten av hur tjock Emma blivit. I själva verket är hon gravid i sjunde månaden. Hon lyckas dölja detta och Nelsons dotter föds i hemlighet. Nelson blir officiellt gudfar till sin egen dotter.
Emmas och Nelsons romans pågick med oförminskad styrka. Trion slåog sig ner på den av Nelson köpta egendomen Merton Park nära Wimbldon Inom några år dog Sir William omgiven av Emma och Nelson. Emma är nu fri och kan gifta om sig. Båda vill inget hellre men Nelsons förskjutna hustru är i livet och detta omöjliggör ett äktenskap. Skilsmässa existerar inte så Emma och Nelson måste fortsätta sitt samboförhållande tillsammans med dottern. Detta pågick tills Nelson på nytt inkallas i flottans tjänst. Krig hade ännu ånyo utbrutit med Napoleon. Franska styrkor hotade att invadera över kanalen. Englands enda skydd var flottan och dess framgång hängde på Nelson.
Emma och Nelson skriver till varandra varje dag och ibland flera gånger om dagen. Det är passionerade brev. Nelson skriver: I have been the world around and in every corner of it, and never yet saw your equal, never one which could be put in comparison of you. Vad Emma svarar vet vi inte för enligt en uppgörelse mellan dem som Nelson oftast följer men inte Emma skall breven förstöras efter läsning. Men vi får anta att hennes brev innehåller liknande tonfall. Deras samvaro domineras av uttrycken för ömsesidig beundran.
Så fick Nelson en knapp månads landpermission som han tillbringade på Merton Plark. Men innan han för sista gången lämnade Merton för resan till Trafalgar återstod en ceremoni. Emma och Nelson tog nattvarden och växlade trolovningsringar utformade som två slutna händer. Som Nelson såg det var de nu i Guds ögon man och hustru.
När Nelson såras dödligt på Victory är hans sista önskan att Emma och dottern skall bli omhändertagna ekonomiskt. Några timmar före slaget nedskriver han denna önskan i ett tillägg till sitt testamente som är riktat till kungen och nationen.
Denna önskan blir inte respekterad. Utan Sir William eller Nelson i livet är Emma utlämnad till fiender och avundsmän. De som varit avundsjuka på hennes och Nelsons framgångar och funnit deras okonventionella samboförhållande anstötligt fick nu sin hämnd. Giriga släktingar och tidigare vänner vänder henne ryggen.
Nu går det utför. Emmas ekonomi försämras. Utfattig hamnar hon i gäldhäkte. För att undgå fordringsägarna flyr hon till Calais med dottern.
I Frankrike är Napoleon fördriven och Ludvig XVIII befinner sig på tronen. Med de begränsade tillgångar som Emma kunnat ta med sig tog hon in på hotell. Men snart var pengarna slut och mor och dotter fick flytta från hotellet till en kall och dragig vindskupa i ett medeltidshus på Rue Française i grannskapet.
Pengar fanns nu knappast längre för mat. Emma använder sina sista tillgångar på vin. Hon var tillbaka i samhällets bottenskikt där hon en gång börjat. Hälsan och krafterna sinar. Motståndskraften var bruten. Mestadels låg hon till sängs och dricker i det kalla rummet.
Emma dog några månader före sin femtioårsdag. Nyheten om hennes död sprider sig i staden och hamnen. Till begravningen i församlingskyrkan Église de St. Pierre infann sig alla engelska fartygsbesättningar som denna dag befann sig i hamnen. Kyrkoakten blir därigenom ståtligare än en vanlig fattigbegravning. Hon begravs på kyrkogården till Église de St. Pierre.
Engelska turister och militärer och andra som fascineras av hennes livshistoria erinrade sig ibland Emma då de passerar Calais. Fram till början av januari 1944 var det ännu möjligt att besöka rummet där hon dog och graven. Den utmärks av en sten med nött inskription. Namnet gick inte längre att läsa men stenens kärva sakupplysningar förmedlade - kanske genom sin latinska språkdräkt - likväl en känsla av monumentalitet:
..............Quae ..............Som
.............Calesiae ..........i Calais
Via in Gallica vocata bodde på Rue Française
Et in domo C.VI obiit och dog i nr 106
Die XV. Mensis januarii den 15:e dagen i januari månad
A.D. MDCCCXV år 1815
Aetatis sua LI i sitt 51:a levnadsår

Från mitten av januari 1944 går engelska bombflyget till attack mot en rad franska kuststäder, inklusive Calais. Anfallen utgör förberedelser för den allierade landstigningen i Europa - D-Dagen som genomförs den 6 juni samma år. Invasionen skall visserligen inte äga rum i Calais men det gäller att ge intryck av att så kan vara fallet.
Efter kriget ligger Calais medeltida stadskärna i ruiner. Stadens fäder beslöt - måhända felaktigt för dagens Calais är en av Frankrikes minst attraktiva städer - att inte rekonstruera stadskärnan utan att bygga nytt. Ruinerna av Èglise de St. Pierre är bortschaktade och dess kyrkogård ingår - utan några bevarade gravstenar - i en parkanläggning, Parc Richelieu. I sydöstra delen av parken, där man tror Emmas grav kan vara, finns sedan 1994 ett monument till henne i form av en obelisk. Rue Française är också borta. Dess moderna motsvarighet heter Rue Jean de Vienne. Där nr. 106 stått - i korsningen till Rue Philippine De Hainaut - finns en minnestavla uöver Emma Hammilton uppsatt.