/ Allmänt /

Vikingautställning i London

 
Autentiska vikingahjälmar från tiden finns på utställningen
 
Vikingautställning i London

Med 6,7 miljoner besökare årligen utgör Londonturisternas favoritmål. 2013 blev British Museum världens andra mest besökare kulturinsitution efter Louvren i Paris. I år arrangerar muséet den först större engelska specialutställningen om vikingar sedan 1980: Vikings: Life and Legends Vikingautställningen har tillkommit efter ett samarbete mellan danska Nationalmuseeum, Museum für Vor- und Frühgesichte Staatliche Museen zu Berlin och British Museum i London. Utställningen premiärvisades i Köpenhamn 2013 och finns nu i British Museum London fram till 22 juni 2014 och för att fortsätta till Berlin. Utställningen är inte gratis utan kostar £16.50 extra. En utmärkt katalog för utställningen kostar £25. Det är tänkt att utställningen ska ge en delvis ny bild av vikingarna utifrån fem teman: kulturella kontakter, expansion och krigföring, makt och aristokrati, ritualer och tro samt skepp och vikingar. Vikingarna har gjort ett bestående avtryck också i Englands kulturarv och historia. Fram till omkring 1960 beskrevs vikingarna oftast som blodtörstiga pirater vilket var hur de skildrades av dåtidens munkar som ofta blev deras offer. Senare har man börjat uppmärksamma vikingarnas kulturinsatser som upptäcksresande, båtbyggare och konsthantverkare och det är främst dessa aspekter utställningen vill belysa. Vikingarnas maktexpansion var en följd av det nordiska skeppsbyggeriets allthögre kvalitetesnivå. De klinkbyggda lätta och grundgående vikingsskeppen – med mycket liten köl - som framdrevs med segel eller åror (med klinkbygge menas att bordläggningsplankorna ligger om lott så att varje plankas nederdel ligger utanför den planka som ligger nedanför i bordläggningen). Vikingaskeppen visade sig lika lämpade för överraskningsanfall längs de långgrunda engelska eller irländska kusterna som de var för raider på städer och byar längs de ryska floderna. Genom att vikingaskeppen var så lätta - och relativt flatbottnade - kunde de ofta rullas på stockar mellan olika floder. Dessutom behärskade vikingarna konsten att navigera på öppna havet med hjälp av solen, stjärnor, kustformationer, moln och vattenströmmar och genom att iaktta havsfåglarnas flykt. Muntliga råd från skeppare till skeppare kunde också vara till hjälp vid navigeringen. I flera isländska sagor berättas om hur man använde solstenar (en slags prismastenar från Island) som hölls mot himlen som ett filter för solen. Engelsmännens första kontakt med nordborna var chockartad. En annalkande vikingaflotta kunde vara en skräckinjagande syn. En vikingaflotta kunde bestå av ett femtiotal skepp eller fler. London angreps 994 av en vikingaflotta på 94 skepp. Troligen var de större skeppen målade i klara färger som rött, svart och blått. Längs relingen var farkosterna också rikt dekorerade med snidade och målade figurer. Drak- eller djurhuvuden kunde sättas upp i fören för att göra skeppet än mer skrämmande. Man har även påträffat ornerade vindflöjlar av förgylld metall. Seglen var av linne eller ullgarn och i regel rutiga men de kunde också ha varit randiga i bjärta färger. Vikingarna i sina skepp härjade längs den mestadels försvarslösa engelska kusten där de plundrade kloster och byar på jakt efter byte och slavar. Lokalbefolkningen kunde oftast inte försvara sig mot de plötsliga raiderna. Undsättning nådde ofta inte fram förrän vikingarna hunnit i väg med sitt byte. Men ibland hände det.. Utställningen innehåller fotografier av en massgrav nära Weymouth i Dorset. I graven fanns skelett efter ett femtiotal män av skandinavisk genetisk bakgrund som blivit avrättade genom halshuggning. Det kan ha rört sig om ett skeppslag som misslyckats och blivit infångade. De första stora vikingaattacken i västerled ägde rum 793 mot klostret Lindisfarne på Holy Island på Englands nordöstkust. Detta var dock bara var en av många förödande raider. En irländsk klosternotis från år 794 meddelar kortfattat: ”ödeläggelse på alla Britanniens öar av hedningarna”. När de lokala engelska småkungarna insåg att de saknade militära resurser för stoppa vikingarnas plundringarna försökte de istället hålla förövarna borta genom mutor. Om vikingahövdingar avstod från att plundra blev de istället erbjudna s..k.danagäld i silver som de avsågs fördela bland sina skeppslag. Men mutningsbetalningarna innebar bara en kortsiktig lindring. Överfallen minskade men i stället lockades alltfler vikingar till England och de lättförtjänta silvervinsterna. Snart uppträdde vikingarna i hela förband med ständigt ökande anspråk på danagäldens storlek. I England blev nordborna alltmer av en maktfaktor eftersom många vikingar bosatta sig där permanent och utvecklade goda relationer med den övriga lokalbefolkningen. Allt större områden i norra och östra England med centrum i staden Jorvik - nuvarande York – kom att bebos av vikingar och deras anhöriga. Områdena kom att betecknas danelaw - där gällde dansk lag och talades skandinaviskt språk. Det som i dag främst vittnar om vikingainflytandet är de över hundra tusen ortsnamn av skandinaviskt ursprung som finns kvar i England. Vanligt förekommande är en sammansättning av ett personnamn med tilläggen – torp, -by, eller -toft. Decennier senare kom den verkligt stora angreppsvågen. Kulmen nåddes när en ovanligt stor vikingahär landsteg år 865. Vikingarnas framryckningar stoppades först med slaget vid Edington år 878 då den lokale kungen Alfred den store av Wessex slog tillbaka en vikingahär. Hans ättlingar återtog successivt danelaw under första hälften av 900-talet men då hade redan många skandinaviska nybyggare och deras avkomlingar hunnit rota sig i England. Större delen av den skandinaviska befolkningen assimilerades genom giftermål med lokalbefolkningen och övergång till kristendomen.
I British Museums utställning utgör vikingaskeppen huvudföremålen eftersom de möjliggjorde vikingarnas maktexpansion. Utställningen domineras av det största vikingaskepp som någonsin påträffats kallat Roskilde ’vrag 6’ (37 meter långt och 3,7 meter brett med ett djupgående på cirka 1 meter) med plats för omkring 100 personer varav 80 roddare). Rosklide ’vrag 6’ finns i ett nytillverkat metallskelett med delar av orginalträet inmonterat (bara 20 procent av orginalträet finns bevarat). Skeppet är daterat till omkring 1025 då England, Danmark, Norge och delar av Sverige styrdes av Knut den store. Roskilde ’vrag 6’ är byggt i Norge (Oslofjorden). När vikingaskeppet tjänat ut sänktes det som fyllning till Roskildes hamninlopp där det påträffades 1996. Ett mindre vikingaskepp som hittades i Skottland 2011 visas också på utställningen för första gången. Att färdas över havet med ett vikingaskepp var hårt och slitsamt. Det fanns inget skydd mot dålig väder och när det regnade var det kallt, fuktigt, trångt och blött. Eventuellt kunde ett tält spännas upp som skydd. Under sommartid utsattes de ombordvarande för en brännande sol när de var ute på öppet hav. För att skydda last och packning kunde man lyfta upp däcksplankorna och stuva last i det trånga utrymmet därunder. Men när hela familjer eller släkter gav sig iväg med boskap för att kolonisera nytt land blev trängseln på det fullastade fartyget stor. Vid krigståg kunde även hästar finnas ombord – vikingarna var duktiga ryttare och anföll ibland med rytteri. Vikingarna besökte fyra kontinenter men grundade inte något sammanhållet imperium som romarna. De kom så långt västerut som till Amerika (Newfoundland på Kanadas östkust). De hade en starka stödjepunkter i nordFrankrike och Tyskland. De belägrade Paris sedan de rott uppför floden Seine. Österut nådde de Ryssland och Ukraina liksom centralAsien och Mellanöstern. Norrut kom de till polcirkeln och söderut till Nordafrika. De skapade riket "Rus" – ursprunget till Ryssland– genom att ro längs de ryska floderna till Svarta Havet och de nådde Konstantinopel där några tog tjänst som legoknektar i den kejserliga livvakte.n. Det största rike de skapade bestod av Danmark. Norge. Sverige och England som regerades över av Knut Svensson, mer känd som Knut den store. Han var son till Sven Tveskägg av Danmark och övertog dennes krav på den engelska tronen år 1014. Två år senare stod han som segrare i kampen om örikets krona. När Knut 1018 ärvde Danmark efter brodern Harald regerade han över dåtidens största nordsjörike. År 1028 lierade Knut sig med missnöjda norska stormän och störtade Olav Haraldsson (Norges blivande katolska nationalhelgon Sankt Olav) och därefter hyllades Knut som kung även över Norge. Tidvis erkändes Knuts överhöghet också i delar av Sverige. Vid sin död år 1035 var han Nordeuropas mäktigaste man. Både i Danmark och i England har Knut gått till historien som en god och skicklig härskare.Utställningen avlivar också felaktiga myter om vikingarna. En av dessa myter är att vikingarna skulle använt hornprydda hjälmar. Inga fynd har påträffats som indikerar att vikingar någonsin skulle använt sådana hjälmar. Vikingar med hornprydda hjälmar förekom för första gången vid festspelen i Bayreuth 1876 i Rikard Wagners opera: Die Walküre (valkyrian) som bygger på vikingamyter. Därmed uppstod den seglivade missuppfattningen.

 
Roskilde vrag 6 på utställningen
/ Allmänt /

Kapprodden Cambridge Oxford

Oxford vinner
 
Kapprodden mellan Oxford och Cambridge: The Boat Race. Tävlingen äger rum kring påsken på den del av Themsen som flyter genom västra London. Starten går vid Putney Bridge dit åskådare kan komma till tunnelbanestationen med samma namn. Målet är vid Chiswick Bridge i Mortlake. Hela avståndet är 4 engelska mil och 374 yards eller 6 776 meter vilket brukar ta omkring 17 minuter att ro (rekordet sattes av Cambridge 1998 och är på 16 minuter och 19 sekunder). Tävlingen har i princip hållits varje år sedan 1829 med undantag för världskrigsåren. 2014 genomfördes tävlingen för 160:nde gången söndagen den 6 april och Oxford vann Under åren har Cambridge vunnit 81 gånger mot Oxfords 78. 1877 blev det oavgjort (dött lopp). Omkring 250 000 personer följer loppet från flodstränderna och omkring 15 miljoner på TV. Båten med den tyngsta besättningen anses ha bästa chansen att vinna liksom den båt som vid Putney Bridge startar på västra sidan (Surrey-sidan) om den andra båten (Middlesex-sidan). Vilken sida repektive båt startar på avgörs med slantsingling i Putney någon timme före starten. Vid slantsinglingen används alltid samma sovereignmynt från 1829 (ett guldmynt med kung George IV:s profilbild). Kapproddningsbåtarna har åtta roddare placerade efter varandra och en styrman. Det gäller att välja stora och starka roddare. De brukar vara omkring 2 meter långa män med vikt omkring 90 kilo. Medelåldern ligger på omkring 25 år. Styrmännen skall vara små och lätta. Sedan 1981 kan flickor vara styrmän. Styrmännen kan spela en avgörande roll i tävlingen. Floden kröker sig flera gånger och den aktuella sträckan har ur ett fågelperspektiv formen av ett liggande ’S’. Båtarna kan styras så att de genar i kurvorna samtidigt som det gäller att positionera sig för att få maximal draghjälp av medströmmen. Det kostar ingenting att följa händelserna från flodstränderna. Trots de två universitetens elitkaraktär – mindre är 1 procent av engelska befolkningen har gått på något av dem - engagererar sig en stor del av befolkningen i evenemanget och hejar fram ”sitt” favoritlag. Hög stämning kan garanteras på alla pubarna i flodens närhet. För länge sedan var kapprodden mer amatörmässig. Samtidigt var det en stor merit att delta och hedern följde roddaren genom livet nästan mer än hans akademiska meriter. De båda rivaliserande universiteten tävlar i många olika sporter och att ha blivit uttagen till något av universitetslagen kallas på universitetsjargong att ha blivit en blue. Båda universtitetens färger är nämligen blått - mörkblått för Oxford och ljusblått för Cambridge. Under imperiets dagar sökte sig ofta universitetseliten till den högt betalda kolonialtjänsten där de snabbt fick ansvar över stora områden. Ett dåtida skämt (ur dagens synpunkt för rasisitiskt) gick ut på att de engelska kolonierna i Afrika var områden where blacks are ruled by blues. Numera är det kanske inte lika märkvärdigt att vara en blue. Båda universiteten rekryterar dessutom tränade roddare från utlandet – ofta från USA, Australien eller Tyskland – men de måste vara inregistreade för studier på Cambridge eller Oxford. Flera av de utlandsrekryterade roddarna har redan avlagt akademisk examen och några är disputerade. De skrivs in som "stipendiater" vid Cambridge eller Oxford med tanke på kapprodden. Uttagningarna till kapprodden äger rum i november och från januari måste deltagarna anslå minst tre timmar om dagen under sex dagar i veckan för träningen. Studierna kommer alltså i kläm. London ligger nära Themsens utflöde i Nordsjön och flodnivån påverkas av tidvattnet i havet där skillnaden mellan ebb och flod genomsnittligt uppgår till 3,3 meter. Vid högvatten i Nordsjön strömmar Nordsjövatten in i Themsens flodfåra vars vattennivå därmed stiger. Vid ebb i Nordsjön rinner Themsenvatten ut så att flodvattennivån sjunker. Londons centrum skulle riskera att översvämmas om det inte sedan 1982 finns dammluckor i Themsenmynningen som kan stängas vid högvatten i Nordsjön och öppnas vid lågvatten. Kapprodden går geografiskt sett i riktning uppströms i floden men äger rum vid en tidpunkt då högvatten från Nordsjön rinner in i Themsens flodfåra. I praktiken får kapproddningsbåtarna därmed draghjälp av mer eller mindre kraftig inkommande medström i färdriktningen. Medströmmen blir starkast där floden är som djupast – vilket inte alltid är mitt i floden. Strömfåran är dock smal och båda styrmännens taktik går därför ut på att manövrera sin båten så nära fåran som möjligt för att uppnå maximal extra draghjälp. De båda lagen träningsror kapproddssträckan i månader före tävlingen och styrmännen blir därför mycket välbekanta med sträckan och styr sina båtar efter ögonmärken på land för att få maximal draghjälp av medströmmen. Båda båtarna tävlar därför om samma plats i flodfåran vilket ibland leder till att båtarna styrs så nära varandra att årorna kolliderar. Kapplöpningsdomare följer tävlingen från följebåtar och kan ge instruktioner eller varningar. Om båten som tar ledningen lyckas hamna en båtlängd före den bakre båten kan den välja plats i flodfåran och ett sådant försprång kan vara svårt att inhämta. I praktiken brukar tävlingen ofta vara avgjord innan halva sträckan är avverkad och den båt som först når Hammersmith Bridge anses statistiskt sett ha 80 procents chans att vinna tävlingen. Dramatiska och oförutsedda händelser kan emellertid förändra läget och påverka tävlingen. 1912 gick Oxford på grund och Cambridge sjönk (tävlingen roddes om två dagar senare och då vann Oxford med sex båtlängder). Cambridge sjönk f.ö även 1859 och 1978 medan Oxford sjönk 1925 och 1951. Risk för att båtarna sjunker föreligger om det blåser stark västlig vind. Eftersom flodströmmen rinner österut kan det på sina ställen uppstå ganska stora vågor i floden. Vatten kan då slå in över den låga relingen och det behövs inte mycket vatten i kölen för att en båt skall kapsejsa. Mest dramatiskt blev det kanske 2012. När tvåtredjedelar av tävlingen var avverkad hoppade en politisk demonstrant - Trenton Oldfield från Australien - i floden och simmade mellan båtarna för att sabotera loppet. Något sådant hade aldrig hänt tidigare. Tävlingen fick avbrytas i 30 minuter av säkerhetsskäl varunder polisen tog hand om Oldfield. Denne sade sig demonstrera mot “elitism” och budgetnedskärningar i det brittiska samhället. Senare samma år dömdes han till sex månaders fängelse och £750 i böter för förargelseväckande beteende. Myndigheterna försökte också få Oldfield utvisad men det beslutet överklagade han framgångssrikt. Roddtävlingen återstartade senare och Cambridge vann men en av roddarna i Oxfordbåten kollapsade av för hög mjölksyrekoncentration i arm- och benmuskulatur. När sådant händer försöker kroppen göra sig av med mjölksyran genom ökad slagfrekvens av hjärtat vilket kan innebära att en idrottare "går in i väggen" och förlorar medvetandet. Detta var vad som hände och den medvetslöse Oxfordroddaren måste föras till sjukhus där han kvicknade till. Men loppets alla händelser lade sordin på stämmningen och den traditonella prisceremonin inställdes 2012. Inför årets tävling ansågs Cambridge ha övertaget genom ett något tyngre lag som kunde ge deras båt större levande kraft i vattnet. Cambridge förlorade dock slantsinglingen varför Oxford fick starta på den mer attraktiva ’Surrey-sidan’ av floden. Båda lagen gick ut starkt från starten och tätplaceringen växlade men med små marginaler. Efter att tävlingen pågått i 5 minuter kom båtarna så nära varandra att de kolliderade med ett par åror varefter Cambridge kom ur takt. Oxford tog ledningen och kunde sedan dra ifrån. I slutändan vann Oxford med 11 båtlängder - den största segern i tävlingen sedan 1973. En flottilj mindre motorbåtar följer efter tävlingsbåtarna för att assistera om olyckan skulle vara framme. Årets besvikelse för Oxfordlaget var dock att någon brutit sig in i deras skåpbil när den stod parkerad nära målet och stulit pengar och värdeföremål.
/ Allmänt /

Sutton Hoo-fynden på British Museum

Modern rekonstruktion av Sutton Hoo-hjälmen
 
Sutton Hoo-fynden på British Museum

Med 6,7 miljoner besökare årligen utgör British Museum Londonturisternas favoritmål. 2013 blev British Museum också världens andra mest besökare kulturinsitution efter Louvren i Paris. I år lockar muséet med två utställningar som båda har anknytning till nordisk eller svensk historia. Årets stora utställningssatsningen är specialutställningen om vikingar: Vikings: Life and Legend. Men den som göra en kronologiskt korrekt rundvandring på museet bör starta i rum 41 där det finns en nyorganiserad specialutställning av de engelska arkeologiskt fynd som 1939 gjordes i Sutton Hoo nära Ipswich på den engelska östkusten. Tidsmässigt ligger Sutton Hoo-fynden straxt före vikingatidens början. Det rör sig om fynd som påträffades i en hövdingagrav av nordisk/svensk typ. Sutton Hoo-fynden har funnits på Britiah Museum nästan sedan de påträffades men har varit svåra att se på grund av trångt utrymme och dåliga lokaler. En privat donation har möjliggjort en omorganisation så att museibesökarna nu lätt kan beundra Sutton Hoo-föremålen på nära håll. Sutton Hoo (Hoo anses språkligt vara en avledning av det nordiska ordet för ’hög’) är ett gravfält som på många sätt påminner om Uppsala högar - dvs konstgjorda jordhögar uppförda över gravar som ursprungligen innehållit en rikedom gravgåvor som den döde ansågs behöva för livet på ´’andra sidan’. I flertalet fall kremerades den döde med sina gravgåvor och detta skedde exempelvis i Gamla Uppsala. Sutton Hoo är unikt eftersom rör det sig om båtgrav där ingen kremering ägt rum utan har en oförstörd samling praktfulla gravgåvor - varav många i silver och guld. Avtryck i sanden visade att båtgraven bestått av en 27 meter lång farkost av typ vikingsskepp vars ektimmer för länge sedan vittrat bort genom syra som bildats genom kemisk försurning av marken. Mitt i skeppet låg den döda personen begraven i ett utrymme som tycks ha varit som ett mindre rum fyllt med gravgåvor inklusive textilier. Den döde – av vilken alla fysiska rester också är bortvittrade - låg omgiven av sina tillhörigheter till vilka hörde vapen och dyrbarheter som guldmynt och silverkärl. En märkligt intakt guldsmidd hjälm med ormmotiv vittnade om ägarens politiska makt liksom ett juvelprytt svärd och flera spjut samt en järnyxa. Övriga föremål består av draksirade spännen och emaljdekorerade lås som exempel på keltisk juvelerarkonst, Dessutom finns byzantinska och italienska silverskålar och ett stort antal mynt, däribland 37 frankiska guldmynt. Svärdet och hjälmen visade sig tillverkade av samma vapensmed som förfärdigat vapnen från Vendels- och Vallsgärdegravarna nära gamla Uppsala - de finaste föremål som påträffats i Sverige från denna epok. Den döde hövdingen i Sutton Hoo anses sannolikt vara identisk med Raedvald som regerade östEngland omkring 599-624/5 och påståtts vara dotterson till Uppsalakungen Ivar Vidfamne - en nordisk mytomspunnen monark vars existens inte är historiskt belagd men som förekommer i ett flertal isländska sagor. Enligt den isländske skalden och historikern Snorre Sturlasson var Ivar Vidfamne från början en kung av Skåne och utökade sitt välde med större delar av Skandinavien och England på 600 eller 700-talet. Men vissa historiker tvivlar som sagts på att någon Ivar Vidfamne verkligen existerat som historisk person och British Museum undviker omnämna honom.
Raedvald skall ha varit bosatt på Rendlesham sju kilometer från Sutton Hoo. Det genom sin ålder något gåtfulla anglosaxiska Beowulfskvädet från omkring år 700 nämner hövdingars död och gravsättningar på sätt som passar in på Sutton Hoo-fynden. Men kvädet blandar fritt historiska händelser och personer med rena fantasiskildringar och är tveksamt som sanningskälla. Sutton Hoo fynden tillhör dyrgriparna i British Museum. Vendelsfynden finns i Historiska Museet i Stockholm.
Sutton Hoo-fyndet är också intressant som en indikation på att fler svenskar sökte sig till England än vad man tidigare trott Det var länge känt att huvudparten av vikingarna där var danska och norska. Att svenskarna varit mer okända beror på att de skriftliga källorna om svenska englandsfarare är mer torftiga. Sverige har ingen motsvarighet till Saxos stora krönika om danskarnas bedrifter eller Snorres sagoverk om de norska härfärderna. Dessutom var det en dansk vikingakung - Knut den store - som till slut erövrade hela England och satt på båda ländernas tron i nästan tjugo år. Ett besök på British Museums rum 41 (inträdet är fritt) och kan därför starkt rekommenderas innan eller i anslutning till ett besök på den stora vikingautställningen.

Originalhjälmen