/ Allmänt /

Royal Ascot

Royal Ascot
En ytterst engelsk företeelse utan riktig motsvarighet på andra håll är "säsongen". Den utgörs av en kedja olika evenemang som upprepas vid samma tidpunkt varje år. Den klassiska uppslagsboksdefinitionen är följande: The period of the year during which a particular place is most frequented for business, fashion or amusement; especially the time when the fashionable world is assembled in London.
"Säsongen" som samhällsfenomen har rötter som går ett par hundra år tillbaka i tiden. Deltagarna är mest där för att ha roligt - för att träffas och äta och dricka gott. Ofta är man mindre intresserad av evenemanget som sådant. Säsongsevenemangen är mer eller mindre snobbiga med kungligheter och aristokrater på plats. Men vanligt folk är också välkomna. Ofta är det inte dyrt eller ibland helt gratis att delta. Stämningen är festlig och och miljöerna unika.
Säsongen ger en inblick i det engelska samhället - på gott och ont - som man inte får på andra håll. Befinner man sig i England vid ungefär angivna tidpunkter - datum växlar varje år - kan det vara värt att ägna någon dag åt begivenheterna.
Royal Ascot - landets kanske förnämsta hästkapplöpning - kan betecknas som höjdpunkten på hela säsongen. Royal Ascot äger rum tredje veckan i juni under fem dagar: tisdag till lördag. I år är dagarna 17 - 21 juni. Här är kungligheten och aristokratin på plats på sin egen läktare: the Royal Enclosure. Att få tillträde dit är svårt.
Till de andra läktarna Grandstand eller Silver Ring brukar det vara lättare att köpa biljett. Från dem kan man i princip följa begivenheterna nästan lika bra som från the Royal Enclosure. Det är heller inte svårt att ta sig till Ascot med tåg från Waterloo station. (Den sin reser på ett ’oysterkort’ bör dock veta att detta kort bara gäller till stationen Feltham. Från denna ort till Ascot måste man köpa tilläggsbiljett till en kostnad av cika £8 tur och retur. Tilläggsbiljetten kan man köpa på Waterloo Station innan resan anträdes) Kapplöpningsdagarna ökas tågens turtäthet. Resan tar 40 minuter och från Ascot station är det tio minuters promenad till kapplöpningsbanan. Att besöka Ascot tar en dag i anspråk och är en upplevelse.
Man bör komma tidigt för att insupa atmosfären. Det finns mycket att beskåda. Aristokraterna tar inte tåget till Ascot. I stället har de plockat fram fars eller farfars Rolls-Royce. Bilköerna till Ascot liknar därför delvis ett veteranbilsrally med lyxbilar från 1920-talet och framåt med festklätt sällskap som ser ut att komma från tiden.
Till Royal Enclosure är den föreskivna klädseln förmiddagsdräkt. Det betyder för herrar jackett eller dess äldre föregångsplagg redingot med grå eller svart hög hatt och för damer dräkt eller klänning med hatt. Ascot liknar därför en stor maskerad. Engelsmännen tycker ofta att det är roligt att klä ut sig. Ascot ger alla möjligheter. Särskilt damerna brukar vara extravaganta. Mest uppklädda är de på torsdagen då det är ladies day och ladies excellerar i originella hattar.
Även på andra läktare brukar publiken vara uppklädd men det finns inga formella krav på förmiddagsdräkt. Om man inte vill se alltför avvikande ut bör herrar ha kostym eller klubblazer och slips och damer klänning - hatt vanligt men ej nödvändigt. Jeans och shorts är totalförbjudna.
Som vanligt håller sig företagen framme för att tillvarata representationstillfället. Några hämtar sina gäster vid stationen med hästdiligenser förspända med fyrspann d.v.s. den typ landsvägsfordon som transporterade resenärer runt England före de första järnvägarnas tillkomst på 1830-talet. Tidigare har man kanske bara sett dessa diligenser på tavlor. Här rullar de i verkligheten.
På Ascot är det också klart vilket drivmedel som håller igång den engelska säsongen. Det är champagne - en dryck varav engelsmännen är storkonsumenter och som inmundigas i generösa mängder. Ascot är som andra säsongsevenemang i grund och botten en stor och ganska lyxig picknick. Bilburna deltagare plockar fram stolar och bord och på dessa dukas rader av läckerheter upp - lax, paté, hummer, rostbiff följt av jordgubbar med grädde. Champagnen flödar under skratt och skämt. Företagen har sina representationstält där catering-firmor trollar fram motsvarande måltider. Stämningen är hög. Omkring kl. 1330 måste allt vara uppätet och avrundat med kaffe - och varför inte en cognac? Trots en generös inmundning är ingen vinglig på benen. Påtagligt berusade personer är en ovanlig syn i England och hör definitivt inte Ascot till.
Alla väntar nu på den kungliga kortegen som startar varje dag kl 1400. Drottningen och prins Philip bor numera nästan året runt på Windsor Castle några kilometer bort. De kommer till kapplöpningsfältet i bil men byter vid fältets östra kurva till hästanspända ekipage. Kortegen kommer nedför banan i trav. Den består av särskilda landåer med korgklädda sidor som bara används vid detta tillfälle. De är förspända à la Daumont d.v.s. utan kusk men med beridna vänsterhästar.
De engelska kungligheterna har ett genuint kapplöpningsintresse - särskilt då drottningen. Hon håller också ett eget kapplöpningsstall och att gå på Ascot tillhör för henne den angenämaste av representationsuppdrag. När de kungliga intagit sina platser på den kungliga läktaren kan kapplöpningarna börja.
Ascot är en prestigetävling och hästarna håller högsta klass. Varje dag går fem till sex lopp. Alla lopp är slätlöpningar (utan häckar eller hinder). Totalisatorn är i gång. Lite efter kl. 1700 är sista loppet över. Kungligheten gör sig beredd att lämna men ingen hästdragen kortege väntar på att föra dem tillbaka. I stället har hovstallets motoriserade dyrgripar, ett tiotal specialtillverkade Rolls-Royce - de äldsta över 50 år gamla - kört fram för att föra dem och uppvaktningen tillbaka till Windsor Castle.
Till Ascot är det bäst att förhandsboka biljetter även om det vissa dagar kan finnas en chans att köpa sådana vid grindarna till läktaren Silver Ring. En dagsbiljett kostar cirk £ 25 – 32 beroende på dagen. Kreditkortsbokning kan göras på nätet på http://www.ascot.co.uk/royal-ascot-2014/royal-ascot. På webplaten finns också information och bilder.
Till Ascot kan man ta tåget från Waterloo Station. Redan på Waterloo Station ser man festklädda människor på väg till evenemanget. Man bör inte lämna London senare än kl. 1100 om man vill se folklivet och äta medförd picknick eller inta en måltid på någon av kapplöpningsbanans många näringsställen. Med bil tar man motorväg M 4 till avfart 6 och sedan A 322.


/ Allmänt /

Sommarutställningen på Royal Academy

Sommarutställningen på Royal Academy. Motsvarigheten till Liljevalchs vårsalong i Stockholm är Royal Academy Summer Exhibition i akademins hus vid Piccadilly nära Burlington Arcade och mitt emot varuhuset Fortnum & Mason. Utställningen pågår i år under tiden 9 juni- 17 augusti 2014. Den sägs vara världens största utställning som öppen för alla. Traditionen går tillbaka till 1769 då den första utställningen öppnades året efter att akademin instiftades. I nuvarande fastighet Burlington House har akademin funnits sedan 1869.
Konstnärer som är medlemmar i Royal Academy – de är f.n. 80 personer får alltid hänga upp till sex av sina verk på bra platser. I övrigt är utställningen öppen för vem som vill skicka in högst två verk. Utställningen besöks av omkring 150 000 människor per år. Ungefär 12 000 konstverk - tavlor och skulptur - brukar sändas in till Royal Academy från hela världen. Omkring en tiondel accepteras och hamnar på akademins väggar i något av de tolv utställningsrummen.
Uttagningen - som inte är offentlig - förrättas av en särskild kommitté som består av sju sakkunniga som brukar vara medlemmar av Royal Academy. Kommittén sitter bakom ett långbord. Varje konstverk bärs förbi och förevisas under några sekunder. Två kommittémedlemmar måste indikera intresse genom att resa ett finger annars är konstverket refuserat. Processen går oerhört snabbt och upprepas tills man är nere i rätt antal konstverk.
Alla konstverk är till salu. Eftersom Royal Academy tar lägre kommission (30% av försäljningpriset) än vanliga konstgallerier kan förståsigpåare hoppas på att göra goda affärer. Dessa brukar då vara med i någon av de vänföreningar och andra sällskap som har tillgång till förhandsvisningar. Då allmänheten släpps in är därför några av de intressantaste verken redan sålda - fast hänger kvar på väggarna med en röd punkt efter utställningsnumret.
Ingen behöver dock gå dit med tanke på att köpa. De flesta går för att njuta av konsten och se vad som är modernt. Utställningen ger en översikt över aktuella strömningar i konstvärlden. Publiken är också brokig och intressant.
I samband med salongen ordnas ofta mottagningar och middagar i utställningslokalerna under kvällstid då allmänheten avtågat. Royal Academy har sin egen pampiga frackmiddag och ett antal stora företag ordnar också representationsevenemang där man varvar "kändisar" med kunder. Royal Academy tar bra betalt för att upplåta lokalerna och gästerna är naturligtvis nöjda med att inta god mat och dryck i en så stimulerande miljö.

Adress: Burlington House, Piccadilly, London W1J 0BD
Närmaste tunnelbanestation: Green Park
Hemsidan www.royalacademy.org.uk innehåller bl.a. fem video om utställningen


/ Allmänt /

Kulturpersonligheten Kenneth Clark

Kulturpersonligheten Kenneth Clark

Kenneth Clark

Tate Britain-museet i London som är museét för brittisk konst från 1500 till nutiden har ägnar en specialutställning åt den engelska konsthistoriken Kenneth Clark (1903 -83) som i många decennier utgjorde centralfiguren i brittiskt konstliv. Clark utmärkte sig som framstående som akademisk och populärvetenskaplig föreläsare med förmåga att göra komplicerade ämnen begripliga för en bred publik För den stora allmänheten blev Clark mest känd som presentatör av BBCs första stora färgdokumentär ’Civilisation a personal view’ i 13 delar från 1969. Dokumentärena spelades in i 13 länder, på 100 platser och i 118 muséer och blev en klassiker. Clark var huvudperson som manusförfattare och programledare. Serien blev en dundersuccé. Än i dag säljs tusentals kopior av DVD:n..men serien har senare kritiserats för att vara alltför Europacentrerad eftersom den nästan helt handlar om västeuropeisk konst (främst den italienska renässansen) men den har också undertiteln ’en personlig synpunkt´’. (Enda svenska konstverket som Clark uppmärksammade är Bernt Notkes statygrupp ´´St. Göran och Draken´´ i Stockholms Storkyrka). BBC har sagt att man planerar en ny liknande konsthistorisk serie men inga detaljer är kända.
Clark föddes i London som enda barnet i en mycket förmögen skotsk familj; som tjänat stora pengar inom den skotska textilindustrin. Enligt Clarks memoarer från 1974 ’Another part of the wood’ tillhörde föräldrarna kategorin ’the idle rich’ (de sysslolösa eller lata rika) med Clarks tillägg att många kanske var rikare men få latare. Hans far pensionerade sig efter bara nio yrkesaktiva år sedan familjeförtaget fusionerats med ett större textilbolag och ett stort kapital frigjorts och fördelats inom släkten Clark. Fadern Clark ägnade resten av livet åt att resa runt mellan sina olika gods i England, Skottland och franska rivieran och ha det så behagligt som möjligt med tidsfördriv som jakt och fiske samt sällskapsliv med kortspel, roulette och biljard. Han läste vare sig böcker eller tidningar men älskade hasardspel på kasinot i Monte Carlo. En generös alkoholkonsumption ingick i lyxtillvaron. Han drack minst en flaska champagne per kväll utdrygat med oräkneliga whiskygroggar tills han dog i skrumplever vid 62 års ålder. .
Kenneth Clark växte alltså upp rik och priviligerad men var samtidigt både energisk och begåvad. Han utbildades på elitistiska internatskolan Winchester College och fortsatte därifrån till Trinity College i Oxford där han studerade vad som nu kallas konsthistoria. Vid engelska universitet saknades vid den här tiden ämnet konsthistoria som självständig disciplin utan de intresserade läste konst och vanlig historia separat De få som ägnade sig åt ämnet var ofta privatlärda med egen förmögenhet som Clark. Han studerade i Italien hos den berömde konstexperten Bernard Berenson och blev expert på dem italienska renässansen och publisearde 1928 sin första bok, The Gothic Revival: An Essay in the History of Taste (Nygotiken).
1927 gifte sig Clark med Elizabeth Jane Martin också hon Oxfordstudent. Paret fick tre barn, däribland den senare kända och kontroversiella konservativa parlamentsledamoten, ministern och författaren Alan Clark (1928-1999).
Sedan Kenneth Clark gift sig förvärvade paret ett magnifikt Londonhem med adress 30 Portland Place (snett emot det svenska ambassadörsresidenset). Lyxbostaden gav paret Clark utrymme och resurser för ett sällskapsliv med högsta Londonsocieteten inklusive kungligheter och toppolitiker som premiärminstrarna Neville Chamberlain och Winston Churchill. Clark levde alltså på en nivå långt över vad som var möjligt för en vanlig museiman vilket delvis ansågs förklara hans blixtkarriär. Naturligtvis fanns det kollegor som var avundsjuka och dessa lyckades starta en presskampanj med krav på hans avgång eller avskedande sedan Clark för National Gallerys räkning inköpte fyra små tavlor med pastorala motiv som av allt att döma var från Vendig och början av 1500-talet. De tillskevs den exklusiva renässansmästaren Giorgione vilket senare visade sig felaktigt. Presskampanjen mot Clark pågick i månader men misslyckades sedan Clark fått stöd av premiärminister Chamberlain. Clark kunde fortsätta och också bygga upp en egen konstsamling inköpt för fördelaktiga priser under den konomiska lågkonjunkturen under det senare 1920-talet och tidiga 1930-talet. Flertalet av Clarks cirka 270 konstverk såldes efter hans död men många finns samlade på utställningen inklusive den största dyrgripen Renoirs “La Baigneuse Blonde” som numera tillhör Pinacoteca Agnelli i Turin.
Societetslejonet Clark kom snabbt i ropet. Redan som 30-åring blev han 1933 chef för National Gallery i London och en ledande och inflytelserik kulturpersonlighet. Under krigsåren fick Clark en viktig uppgift med att evakuera dyrgriparna från National Gallery till säker förvaring i Wales. 1946 avgick Clark från sitt uppdrag för att i stället ägna sig åt att skriva. Mellan 1946 och 1950 var han också professor vid Oxfords universitet och senare ordförande för Arts Council of Great Britain. Från 1954 till 1957 var han som ordförande med och grundande den första brittiska kommersiella tv-kanalen ITV, för att därefter gå över till konkurrenten BBC. 1969 producerade Clark tv-serien Civilisation, Civilisation som en av BBCs första färgdokumentärer. Clark utmärkte sig livet igenom som konstexpert, utbildare, samlare och mecenat, författare, administratör och tv-presentatör. Under krigsåren stödde han samtida konstnärer som John Piper, Victor Pasmore, Graham Sutherland och Henry Moore. De är alla representerade på utställningen.

1953 flyttade Clark från London till en inköpt medeltidsborg på den engelska sydkusten Saltwood Castle där han bosatte sig med sin konstsamling. Avståndet från London är inte längre än att den fina vänkretsen lätt kunde komma på weekendbesök. Borgen är alltjämt i familjens ägo och har aldrig visats för allmänheten.

Adress
Tate Britain
Millbank
London SW1P 4RG
Kenneth Clark - Looking for Civilisation
Tate Britain: Exhibition
20 May – 10 August 2014
Närmaste tunnelbanestation: Pimlico
Inträde vuxna £11.00
med rabatt £9.50