/ Allmänt /

brittiska parlamentet

Brittiska parlamentet

Det brittiska parlamentet anses vara alla parlaments "moder" och som sådant världens äldsta i sitt slag. Det brittiska parlamentet har stått modell för många andra folkrepresentationer. Parlamentets anor går tillbaka till tidig medeltid då landets fransktalande stormän samlades för att parler (tala) med den likaledes fransktalande kungen - alla härstammande från det normandiska härskarskikt som kommit till England med Vilhelm Erövraren 1066. Från verbet parler härleds ordet parlament som ungefär är liktydigt med ’plats för samtal’.
Äldst som institution är överhuset, House of Lords, men snart uppstod också underhuset, House of Commons. Det första parlamentet med båda husen närvarande ägde rum 1295. Till Englands egenheter hör att landet aldrig haft någon skriven författning. Det finns vissa lagar som reglerar hur staten skall styras och vilka rättigheter medborgarna åtnjuter. Men de är inte grundlagar i den bemärkelsen att det krävs en särskilt komplicerad procedur för att ändra eller upphäva dem. Viktigast bland de existerande instrumenten är Magna Carta från 1215 och Bill of Rights från 1689 som garanterar medborgarna vissa rättigheter men mestadels reglerar parlamentets befogenheter i förhållande till monarken.
Engelsk statsrätt bygger på praxis som successivt vuxit fram. Från 1300-talet fick parlamentet den form som i stort alltjämt består. De medeltida parlamenten brukade inkallas till de slott eller borgar där kungen tillfälligtvis uppehöll sig. Men från Henrik VIII:s tid i början på 1500-talet förlades mötena till Westminster Palace där de fortfarande äger rum. Det gamla palatset förstördes nästan helt genom brand 1834. Den nuvarande parlamentsbyggnaden uppfördes på 1840-talet.
Förhållandet mellan kung och parlamentet präglades under flera sekler av motsättningar och maktkamp. Stridigheterna kulminerade med det engelska inbördeskriget på 1640-talet som slutade 1649 med kungamaktens definitiva nederlag och avrättningen av Charles I. Parlamentet säkrade sin maktställning och ett tvåpartisystem med tories och whigs växte fram. (båda beteckningarna var från början öknamn tory kommer från en irländsk-gälisk beteckning för landsvägsrövare medan whigs var bokskapsdrivare i Skottland). Tories var från början konservativa smågodsägare som värnade om lantbruksintressena och var principiella kungavänner (uttrycket tories används fortfarande om konservativa). Whigs var storgodsägare och aristokrater som gynnade handel och den gryende industrin och slog vakt om parlamentets rättigheter. Filosofen Bertrand Russell som kom från en sådan bakgrund skriver i sina memoarer att whigfamiljerna såg på kungen som på en gammal familjebutler. Man var hygglig mot honom så länge han visste sin plats. Men om han tog sig ton blev han avskedad.
Även om England styrdes parlamentariskt i meningen att regeringsförslagen måste röstas igenom i parlamentet vars sammansättning dock var långtifrån demokratisk. I överhuset satt godsägaradeln på sina ärvda platser samtidigt som de också kontrollerade underhusvalen. Godsägarnas maktposition byggde under flera sekler på att valkretsarna inte förändrats sedan medeltiden vilket grovt gynnade landsbygden på städernas bekostnad. Samtidigt saknade framväxande storstäder som Birmingham och Manchester med tiotusentals röstberättigade invånare egna valkretsar och underhusledamöter.
En serie reformer med början 1832 gjorde underhuset mer representativt. Lika och allmän rösträtt för kvinnor och män i underhusval infördes efter första världskriget 1918 dock med skillnaden att män fick rösta från 21 års ålder men kvinnor först från 30 år. Detta motiverades officiellt med att så många män stupat under kriget att balansen mellan könen gått förlorad. Det verkliga skälet var snarare en kvardröjande diskriminering av kvinnor. Först tio år senare blev rösträttsåldern lika för alla från 21 års ålder och från 1969 från 18 års ålder.
Tvåkammarsystemet med överhus och underhus består alltjämt. Det engelska parlamentet är unikt i världen genom att ha parlamentsmedlemmar som inte är folkvalda utan sitter där i kraft av sitt ärftliga adelskap. Överhuset har numera omkring 780 ledamöter varav ungefär hälften mer regelbundet deltar I sessionerna. Till självskrivna ledamöter i överhuset hör också 26 av landets biskopar som mer sporadiskt deltar i överläggningarna.
Möjligheten till livstidsadelskap (med ej ärftliga livstidstiteln baron/ baroness) infördes 1958 och är numera det enda sätt på vilket överhuset kompletteras med ledamöter som inte ärvt sina säten. Enligt praxis har också oppositionen rätt att föreslå utnämningar till livstidslorder så att de politiska styrkeförhållandena i överhuset någorlunda motsvarar situationen. Av dessa väljs 75 av överhuset övriga ärftliga lorderi medan 15 väljs av hela överhuset och två sitter där i egenskap hovfunktionärer (före 1999 hade alla huvudmännen för de omkring 800 högadliga familjerna rätt att sitta i överhuset).
Slutposten för äldre politiker som nått rangen av kabinettsministrar är ofta som livstidslorder i överhuset. Även andra förtjänta personer - från exempelvis statsförvaltning, universitet, näringsliv eller kulturliv - kan komma ifråga för upphöjelse till överhuset. Till kulturpersonligheterna hör landets främste arkitekt Richard Rogers och musikalkompositören Andrew Lloyd Webber. Alla lagförslag måste beslutas av båda husen. Husen är emellertid inte likvärdiga vad gäller inflytande. Överhuset kan bara fördröja ett lagförslag i högst ett år. Sedan gäller underhusets beslut.
Underhuset består av 650 ledamöter som representerar lika många valkretsar. Underhusledamöterna väljs genom personval i enmansvalkretsar, d.v.s den kandidat som erhåller minst en rösts övervikt före nästa kandidat i valkretsen blir vald. Systemet kallas med en hästkapplöpningsterm: first-past-the-post (först i mål vinner). Röster som avgivits på andra kandidater i valkretsen blir så att säga ”bortkastade” - de tillgodoräknas inte det parti som kandidaten representerar. Egentligen kan man säga att även de röster som avges på en framgångsrik kandidat utöver vad denne behöver för att vinna också är ”bortkastade”. De tillgodoräknas inte heller partiet på riksplanet. Med detta beräkningssätt är 70 procent av de röster som avges i engelskt underhusval "bortkastade" - de påverkar inte underhusets sammansättning.
Britiska regeringen består sedan underhusvalet 2010 av en regeringskoalition mellan de konservativa och liberaldemokratiska partierna. Koalitionsöverenskommelsen förusätts gälla i fem år så att nästa val till parlamentets underhus skall hållas torsdagen den 7 maj 2015 (brittiska val äger alltid rum på torsdagar).
Huvudprincipen bakom det engelska valsystemet är att en underhusledamot representerar hela sin valkrets - även de som röstat på andra partier och kandidater - och också är känd av invånarna där. Man väljs till underhusledamot i personlig kapacitet och kan i princip inte avgå. Om en underhusledamot avlider måste det hållas fyllnadsval i valkretsen d.v.s ett helt nytt val. Den som i så fall blir vald sitter fram till nästa allmänna underhusval. Vanligtvis måste det hållas tre till fem fyllnadsval per år efter avlidna underhusledamöter. Numera tenderar partier att snabbt förlora popularitet i regeringsställning. Ofta visar det sig svårt att genomföra vallöftena. Väljarna kan visa sitt missnöje med att rösta emot regeringspartiets kandidat i fyllnadsvalen. En regering anses därför behöva börja med en majoritet på minst 20 mandat för att kunna sitta en femårsperiod och överleva förlusterna i fyllnadsvalen.
En engelsk underhusledamot besöker ofta sin valkrets, fast fliten står ofta i proportion till den majoritet med vilken han eller hon är invald. Stor majoritet - en "säker "valkrets - innebär att ledamoten kan ta det lugnare och tacka nej till mindre viktiga evenemang. Skulle majoriteten vara liten, är det farligt att vara bekvämlig. Snabbare än man tror kan ett nyval stå för dörren. En försumlig ledamot riskerar att straffas av väljarna på valdagen genom att inte bli omvald. Flertalet underhusledamöter tillbringar de flesta fredagarna i valkretsen - underhuset undviker sessioner den dagen - och håller där en surgery "jourmottagning". Detta innebär att underhusledamoten håller sig tillgänglig på en bestämd adress för att där kunna uppsökas av valkretsens invånare. Dessa infinner sig med allslags problem. Många har synpunkter och förslag vad gäller politiska frågor medan andra klagar på myndigheter och befattningshavare. Det gäller att på rätt sätt kunna bemöta även dårar och rättshaverister. 2010 inträffade ett mordförsök under en surgery på en Labourledamot som stött Irakkriget.
Seriösa problem som ledamoten själv inte kan lösa vidarebefordras till behörigt ministerium eller andra myndigheter. Att en underhusledamot ställer sig bakom en framställning medför ofta att frågorna hanteras särskilt noggrant. Annars kan det bli kritik i underhuset. Varje underhusledamot måste därför ha ett litet kansli med fast sekreterarhjälp för att besvara frågor och förbereda anföranden. Det är vanligt att nyutexaminerade universitetsstuderande med intresse för politik tar extrajobb som assistenter till underhusledamöter. Tjänsten ger ytterst blygsamma inkomster men utgör en merit för senare anställningar.
Men huvuduppgiften för ledamöterna är förstås att delta i underhusets sessioner. Det brittiska parlamentet är med rätta känt för sina livliga och utmärkta debatter. Parlamentet bjuder i god mening på politisk teater som brukar roa och intressera allmänheten. Debattstilen bygger på konfrontation. Redan utformningen av sessionssalen befrämjar detta.
I mitten av ena kortsidan presiderar talmannen från den skulpterade talmansstolen. Till höger om talmannen efter salens långsida sitter alltid regeringspartiets ledamöter. Till vänster om talmannen sitter oppositionen - vid regeringsskifte byter man sida. Man sitter alltså bland sina meningsfränder vilket understryker lagkänslan samtidigt som man har motståndarna framför sig Reserverade platser finns bara för premiärministern och de viktigaste ministrarna och ’skuggminstrarna på oppositionsbänken. De sitter på första bänkraden invid talmansbordet med den gyllena spiran - maktsymbolen. De är frontbenchers medan underhusledamöter som inte har något ministeruppdrag sitter på bänkraderna bakom och utgör backbenchers. På andra sidan talmansbordet sitter oppositionsledaren med sina skuggministrar som utgör oppositionens frontbenchers. Övriga underhusledamöter saknar fasta platser utan kan sitta var de vill på den egna sidan - om det finns plats. I underhuset finns bara sittplats för ungefär 350 av de 646 ledamöterna. Övriga får stå vid ingångsdörren vilket bidrar till den "förtätade" stämningen vid viktiga debatter.
Ledamöterna begär ordet genom att fånga talmannens blick eller i förväg anmäla sitt intresse av att få ordet. Talmannen bestämmer vilka som får tala - ofta inte alla som vill delta i debatten. I stora debatter kan bara husets mer framträdande ledamöter räkna med att få ordet. Stränga tidsramar gäller för hur länge man får tala. Bara ministrar och skuggministrar får läsa skrivna anföranden vars text de lägger på the dispatch boxes som står på ömse sidor av talmansbordet. Övriga ledamöter får ha minneslappar men inte stå och högläsa färdigskrivna texter. De talar från sin plats eller från golvet. Tråkiga talare eller sådana som inte håller tidsramen blir avklippta. Debatterna blir därför ofta livfulla och underhållande. Det finns kritiker som anser att underhusdebatterna kan vara väl bullriga och ledamöterna alltför bångstyriga.
Ledamöterna får inom vissa gränser avbryta talaren med instämmanden (hear, hear), avståndstaganden (shame, sit down), skrattsalvor eller stickrepliker som helst skall vara fyndiga. Detta kan leda till mycket stoj i huset och talmannen får ibland svårt att göra sig hörd (order, order). Tonen är oftast godmodig och mer undantagsvis aggressiv.
Att vara underhusledamot ger status. Många aspirerar på befattningen. De som inte har talarbegåvning är chanslösa. Vägen till en parlamentsplats i ett personvalssystem är kantad med universitetsdebatter, kampanjmöten och häckling där man får tillfälle att finslipa sin debatteknik. Det är den lokala partiorganisationen som utväljer underhuskandidaten.
Underhusledamöterna är ofta välutbildade och juristerna är överrepresenterade. Det är dåligt ställt med jämställdheten. Underhuset innehåller 22 procent kvinnor. Årsarvodet för en underhusledamot uppgår till £ 66 396 (beskattningsbart) vartill kommer kontorskostnadsersättning och andra ersättningar. Överhusledamöter får ingen lön men ett dagstraktamente på £300 de dagar de är närvarande. Om parlamentsledamoten blir minister stiger inkomsten (i England kan bara parlamentledamöter utnämnas till ministrar).
Även ministrar fortsätter som underhusledamöter med ansvar för frågor som rör valkretsen. Det finns inga ersättare. Även premiärministern är underhusledamot med förpliktelser i sin valkrets. Tidigare var underhusledamöter - särskilt konservativa - förmögna men numera är detta mindre vanligt. Allra bäst är nog huset inför någon dramatisk omröstning då regeringens existens står på spel. Och om en regering i någon viktig fråga inte får majoritet i underhuset måste den avgå och det blir nyval. Vid ett sådant tillfälle är underhuset fullt eller överfullt. Kvittning - överenskommelse mellan regering och opposition om att lika antal ledamöter får vara frånvarande - förekommer sällan och aldrig om regeringens överlevnad är i fara. Då gäller det att mobilisera alla resurser. Sjuklingar inkallas från sina sänglägen och döende måste stiga upp från sina dödsbäddar. Ministrar på utlandsbesök blixtåterkallas till London. De bästa talarna är i elden. Stämningen blir alltmer elektrisk. Till detta bidrar också att dryckerna flödar i parlamentets många barer där en del av ledamöterna tillbringar väntetiden fram till omröstningen. Så ringer voteringsklockan - division bell - i hela parlamentsbyggnaden. Då gäller det för ledamöterna att snabbt infinna sig i underhuset vars dörrar inom några minuter låses.
Eftersom ledamöterna inte har några fasta platser går det inte att rösta elektroniskt genom att trycka på knappar. Ledamöterna måste därför strömma in i två rum på ömse sidor om talmansstolen som utgör ja- respektive nej-lobby. När alla finns på plats stängs dörrarna och omröstningen sker genom att ledamöterna uppger sitt namn till den röstförrättande parlamentstjänstemannen då de passerar ut genom dörren. Omröstningsförfarandet tar 10 - 15 minuter i anspråk. Detta kan synas en tidsförlust men så anses ingalunda vara fallet. Minutrarna i omröstningslobbyn utgör ofta den vanliga ledamotens enda verkliga möjlighet till enskilda samtal med premiärministern eller med de andra ministrarna - eller med partiledningen vad gäller oppositionen.
Efter att underhuset återsamlats överlämnar röstförättarna resultatet till talmannen som tillkännager det för huset. Resultatet hälsas med vrål av tillfredsställelse respektive besvikelse.

/ Allmänt /

Folkomröstning om självständighet för Skottland

Folkomröstning om självständighet för Skottland
Britiska regeringen består sedan underhusvalet 2010 av en regeringskoalition mellan de konservativa och liberaldemokratiska partierna. Koalitionsöverenskommelsen förusätts gälla i fem år så att nästa val till parlamentets underhus skall hållas torsdagen den 7 maj 2015 (brittiska val äger alltid rum på torsdagar). Underhusvalet skall då genomföras i alla landets 646 valkretser (varav 59 finns i Skottland), Varje valkrets sänder en ledamot till underhuset. Ett tidigarelagt underhusval kan bara bli aktuellt om regeringskoalitionen spricker eller om två tredjedelar av underhusledamöterna röstar för nyval.
Ett för landets framtid kanske ännu viktigare val kommer att hållas torsdagen 18 september 2014 då väljare bosatta i Skottland får möjlighet att genom en ja/nej-röst ta ställning till frågan: "Should Scotland be an independent country?". Röstberättigade i folkomröstningen är alla som fyllt 16 år (en sänkning av rösrättsåldern från 18 år) och är bosatta i Skottland och har rösträtt i brittiska underhusval, EU-val eller val i något samväldesland Om utgången av folkomröstning blir en majoritet ja-röster väntas konsekvenserna bli omfattande och påverka båda Englands och Skottlands inrikespolitik, ekonomi, försvar, internationella relationer liksom deras roll i internationella organisationer som FN, EU och NATO.
Under medeltiden var England och Skottland skilda länder och stundtals i krig med varandra. Från engelsk sida förekom flera försök att erövra Skottland men skotska frihetshjältar som William Wallace och Robert Bruce stoppade erövringsförsöken. I det sägenomspunna slaget vid Bannockburn 1314 led den engelske kungen Edvard II ett större nederlag mot Bruce. (Texten till en av Skottlands ’inofficiella’ (det finns inge officiell) nationalsånger, den i sportsammanhang ofta använda: ’Flower of Scotland’ anspelar på denna händelse). Segern vid Bannockburn tryggade Skottlands självständigt för nästan fyra sekler Men 1603 fick länderna en gemensam monark från den skotska Stuartfamiljen sedan Tudordynastin utslocknat i England. Den gemensamm monarken (personalunionen) i förening med det gemensamma språket (engelska) och likheter vad gäller religion (protestantism fast av olika inriktningar) ledde till flera försök att få tillstånd en mer fullständig union (realunion). 1707 fattade både engelska och skotska parlamenten beslut om att upprätta en sådan union. Därmed avskaffades det skotska parlament mot att skotska parlamentledmöter i stället fick säte i det nybildade gemensamma brittiska parlamentet i Westminster, London. Edinburgh upphörde som huvudstad och alla viktiga politiska funktioner flyttades till London. Därmed skapades det moderna Storbritannien (England, Skottland och Wales) med gemensam monark, regering och flagga (Union Jack) men med viss särlagstiftning bibehållen i Skottland. Men det har alltid funnits skottar som vait emot unionen och önskat ett självständigt Skottland. Några skottar fortsätter ockå att påminna om historiska övergrepp och oförätter engelsmännen gjort sig skyldiga till i Skottand.
Vägen fram till septembers folkomröstning om skotsk självständighet har varken varit spikrak eller lätt att förutse. I modern tid har framförallt två faktorer spelat roll. Omkring 1970 ökade arbetslösheten explosivt i Skottland genom utslagning av den betydande varvs- och stålindustrin längs floden Clyde som rinner genom Glasgow ut i Nordsjön på den skotska västkusten. Ungefär samtidigt upptäcktes stora olje- och naturgastillgångarna på den norra delen av den brittiska kontinentalsocklen i Nordsjön. Alla viktiga olje-och gasfält (Forties, Brent och Ninjan) finns utanför Aberdeen på den skotska östkusten och alltså på den del av den brittiska kontinentalsockeln som ligger närmast Skottland. Båda faktorerna bidrog till att kravet på ’devolution’ (regionalt självstyre) ökade i Skottland. De traditionella brittiska partierna Tory (konservativa), Liberaler/Liberaldemokrater och Labour har sedan länge ställt upp i skotska val men inget av de stora partierna har engagerat sig för någon mer långtgående form av skotskt självstyre. Ett sådant ställningstagade antogs vara impopulärt söder om Skottland och kunna få negativa konsekvenser där. I stället sökte de traditonella partierna komma runt frågan genom att locka med utökad men ändå ganska begränsad autonomi (Home Rule) för Skottland. Kraven utmynnade 1999 i upprättandet av ett skotskt ’parlament’ i Edinburgh (med befogenheter ungefär som ett svenskt landsting och bestämmanderätt i frågor som sjukvård, utbildning och välfärd). Men Scottish National Party (SNP) fick majoritet i det skotska parlamentet och använde under sin kraftfulle och verbale ledare Alex Salmond majoritetsställningen som språngbräda för att driva fram frågan om en folkomröstning om skotsk självständighet. Det är den folkomröstningen som kommer att äga rum den 18 september. SNP driver också krav på att gas- och oljeinkomster från Nordsjön skulle vara skotska.
Två valallianser har bildats inför folkomröstningskampajen. ’Yes Scotland’ under Alex Salmond propagerar för ett ’ja’ på frågan om den skotska självständigheten medan ’Better Together’ som leds av förre Labour-finansminstern Alister Darling försöker övertyga väljarna att rösta ’nej’. Inom båda allianserna finns slitningar mellan olika fraktioner. Inom ja-kampajen finns motsättningar mellan skotsknationalister och Labouranhängare och inom nej-kampanjen mellan konservativa och Labour-sympatisörer. Senaste opinionsundersökningar ger nej-sidan ett övertag med ungefär 40 procent av väljarkåren mot ja-sidans omkring 30 procent. Men återstående 30 procent av väljarkåren har inte bestämt sig och mycket kan fortfarande hända. Salmond anses ha ett övertag som den klart bästa debattören. Om ja-sidan vinner blir konsekvenserna stora. Inrikespolitiskt väntas London-parlamentet få en förstärkt konservativ slagsida när 59 skotska underhusledamöter (varav 41 Labour) försvinner. Folkomröstningen den 18 september 2014 om Skottland kommer med all säkerhet att påverkas utgången av underhusvalet den 7 maj 2015.
Alex Salmond presenterade den 26 februari 2014 t SNPs program för självständigheten i ett 670-sidigt dokument kallat ’Scotland’s Future Texten andas långtgånde optimism.Enligt dokumentet ger skotsk självständighet bara fördelar och inga nackdelar. Ett oberoende Skottland skulle stanna i EU (men det är av dokumentet hur så kan bli fallet för Spanien kan möjligen tänkas bromsa en skotsk anslutning för att förhindra ett prejudikat beträffande ett eventuellt självständigt Katalonein). Ett självständigt Skottland skall också bli FN-medlem men det är oklart vad som i så fall kommer att hända med Storbritanniens permanenta plats med vetorätt i säkerhetsrådet. (Frågan om förändringar av säkerhetsrådets sammansättning är högst kontroversiell). Skottland vill också tillhöra den kärnvapenutrustade försvarsalliansen NATO även om SNP kräver att nuvarande brittiska kärn¬vapen måste bort från skotskt territorium – det finns en bas för kärnvapenbestyckde u-båtar vid floden Clyde. Det skotska försvaret skall bestå av 15.000 soldater med 5 000 reservister. Skottland skall behålla sin ”geografiska andel” (runt 90 procent) av de brittiska olje- och gastillgångarna i Nordsjön. Den nya nationen skulle bli extremt beroende av dessa tillgångar som dock kommer att ge sjunkande intäkter de närmaste decennierna. Dessutom har Skottlands en befolkning som åldras snabbare än Storbritanniens som helhet med de kostnader det innebär på sikt. SNP vill också att Skottland behåller pundet som valuta och inte övergår till euron. Nationalisterna ser pundet är lika mycket som en skotsk som en engelsk tillgång och en trygghetsfaktor. Om pundet blir kvar tänker sig SNP att Bank of England fortsätter som centralbank och garant för finanssystemet. Penningpolitiken beslutas i så fall i London och inte Edinburgh.