/ Allmänt /

Folkomröstning om självständighet för Skottland

Folkomröstning om självständighet för Skottland
Britiska regeringen består sedan underhusvalet 2010 av en regeringskoalition mellan de konservativa och liberaldemokratiska partierna. Koalitionsöverenskommelsen förusätts gälla i fem år så att nästa val till parlamentets underhus skall hållas torsdagen den 7 maj 2015 (brittiska val äger alltid rum på torsdagar). Underhusvalet skall då genomföras i alla landets 646 valkretser (varav 59 finns i Skottland), Varje valkrets sänder en ledamot till underhuset. Ett tidigarelagt underhusval kan bara bli aktuellt om regeringskoalitionen spricker eller om två tredjedelar av underhusledamöterna röstar för nyval.
Ett för landets framtid kanske ännu viktigare val kommer att hållas torsdagen 18 september 2014 då väljare bosatta i Skottland får möjlighet att genom en ja/nej-röst ta ställning till frågan: "Should Scotland be an independent country?". Röstberättigade i folkomröstningen är alla som fyllt 16 år (en sänkning av rösrättsåldern från 18 år) och är bosatta i Skottland och har rösträtt i brittiska underhusval, EU-val eller val i något samväldesland Om utgången av folkomröstning blir en majoritet ja-röster väntas konsekvenserna bli omfattande och påverka båda Englands och Skottlands inrikespolitik, ekonomi, försvar, internationella relationer liksom deras roll i internationella organisationer som FN, EU och NATO.
Under medeltiden var England och Skottland skilda länder och stundtals i krig med varandra. Från engelsk sida förekom flera försök att erövra Skottland men skotska frihetshjältar som William Wallace och Robert Bruce stoppade erövringsförsöken. I det sägenomspunna slaget vid Bannockburn 1314 led den engelske kungen Edvard II ett större nederlag mot Bruce. (Texten till en av Skottlands ’inofficiella’ (det finns inge officiell) nationalsånger, den i sportsammanhang ofta använda: ’Flower of Scotland’ anspelar på denna händelse). Segern vid Bannockburn tryggade Skottlands självständigt för nästan fyra sekler Men 1603 fick länderna en gemensam monark från den skotska Stuartfamiljen sedan Tudordynastin utslocknat i England. Den gemensamm monarken (personalunionen) i förening med det gemensamma språket (engelska) och likheter vad gäller religion (protestantism fast av olika inriktningar) ledde till flera försök att få tillstånd en mer fullständig union (realunion). 1707 fattade både engelska och skotska parlamenten beslut om att upprätta en sådan union. Därmed avskaffades det skotska parlament mot att skotska parlamentledmöter i stället fick säte i det nybildade gemensamma brittiska parlamentet i Westminster, London. Edinburgh upphörde som huvudstad och alla viktiga politiska funktioner flyttades till London. Därmed skapades det moderna Storbritannien (England, Skottland och Wales) med gemensam monark, regering och flagga (Union Jack) men med viss särlagstiftning bibehållen i Skottland. Men det har alltid funnits skottar som vait emot unionen och önskat ett självständigt Skottland. Några skottar fortsätter ockå att påminna om historiska övergrepp och oförätter engelsmännen gjort sig skyldiga till i Skottand.
Vägen fram till septembers folkomröstning om skotsk självständighet har varken varit spikrak eller lätt att förutse. I modern tid har framförallt två faktorer spelat roll. Omkring 1970 ökade arbetslösheten explosivt i Skottland genom utslagning av den betydande varvs- och stålindustrin längs floden Clyde som rinner genom Glasgow ut i Nordsjön på den skotska västkusten. Ungefär samtidigt upptäcktes stora olje- och naturgastillgångarna på den norra delen av den brittiska kontinentalsocklen i Nordsjön. Alla viktiga olje-och gasfält (Forties, Brent och Ninjan) finns utanför Aberdeen på den skotska östkusten och alltså på den del av den brittiska kontinentalsockeln som ligger närmast Skottland. Båda faktorerna bidrog till att kravet på ’devolution’ (regionalt självstyre) ökade i Skottland. De traditionella brittiska partierna Tory (konservativa), Liberaler/Liberaldemokrater och Labour har sedan länge ställt upp i skotska val men inget av de stora partierna har engagerat sig för någon mer långtgående form av skotskt självstyre. Ett sådant ställningstagade antogs vara impopulärt söder om Skottland och kunna få negativa konsekvenser där. I stället sökte de traditonella partierna komma runt frågan genom att locka med utökad men ändå ganska begränsad autonomi (Home Rule) för Skottland. Kraven utmynnade 1999 i upprättandet av ett skotskt ’parlament’ i Edinburgh (med befogenheter ungefär som ett svenskt landsting och bestämmanderätt i frågor som sjukvård, utbildning och välfärd). Men Scottish National Party (SNP) fick majoritet i det skotska parlamentet och använde under sin kraftfulle och verbale ledare Alex Salmond majoritetsställningen som språngbräda för att driva fram frågan om en folkomröstning om skotsk självständighet. Det är den folkomröstningen som kommer att äga rum den 18 september. SNP driver också krav på att gas- och oljeinkomster från Nordsjön skulle vara skotska.
Två valallianser har bildats inför folkomröstningskampajen. ’Yes Scotland’ under Alex Salmond propagerar för ett ’ja’ på frågan om den skotska självständigheten medan ’Better Together’ som leds av förre Labour-finansminstern Alister Darling försöker övertyga väljarna att rösta ’nej’. Inom båda allianserna finns slitningar mellan olika fraktioner. Inom ja-kampajen finns motsättningar mellan skotsknationalister och Labouranhängare och inom nej-kampanjen mellan konservativa och Labour-sympatisörer. Senaste opinionsundersökningar ger nej-sidan ett övertag med ungefär 40 procent av väljarkåren mot ja-sidans omkring 30 procent. Men återstående 30 procent av väljarkåren har inte bestämt sig och mycket kan fortfarande hända. Salmond anses ha ett övertag som den klart bästa debattören. Om ja-sidan vinner blir konsekvenserna stora. Inrikespolitiskt väntas London-parlamentet få en förstärkt konservativ slagsida när 59 skotska underhusledamöter (varav 41 Labour) försvinner. Folkomröstningen den 18 september 2014 om Skottland kommer med all säkerhet att påverkas utgången av underhusvalet den 7 maj 2015.
Alex Salmond presenterade den 26 februari 2014 t SNPs program för självständigheten i ett 670-sidigt dokument kallat ’Scotland’s Future Texten andas långtgånde optimism.Enligt dokumentet ger skotsk självständighet bara fördelar och inga nackdelar. Ett oberoende Skottland skulle stanna i EU (men det är av dokumentet hur så kan bli fallet för Spanien kan möjligen tänkas bromsa en skotsk anslutning för att förhindra ett prejudikat beträffande ett eventuellt självständigt Katalonein). Ett självständigt Skottland skall också bli FN-medlem men det är oklart vad som i så fall kommer att hända med Storbritanniens permanenta plats med vetorätt i säkerhetsrådet. (Frågan om förändringar av säkerhetsrådets sammansättning är högst kontroversiell). Skottland vill också tillhöra den kärnvapenutrustade försvarsalliansen NATO även om SNP kräver att nuvarande brittiska kärn¬vapen måste bort från skotskt territorium – det finns en bas för kärnvapenbestyckde u-båtar vid floden Clyde. Det skotska försvaret skall bestå av 15.000 soldater med 5 000 reservister. Skottland skall behålla sin ”geografiska andel” (runt 90 procent) av de brittiska olje- och gastillgångarna i Nordsjön. Den nya nationen skulle bli extremt beroende av dessa tillgångar som dock kommer att ge sjunkande intäkter de närmaste decennierna. Dessutom har Skottlands en befolkning som åldras snabbare än Storbritanniens som helhet med de kostnader det innebär på sikt. SNP vill också att Skottland behåller pundet som valuta och inte övergår till euron. Nationalisterna ser pundet är lika mycket som en skotsk som en engelsk tillgång och en trygghetsfaktor. Om pundet blir kvar tänker sig SNP att Bank of England fortsätter som centralbank och garant för finanssystemet. Penningpolitiken beslutas i så fall i London och inte Edinburgh.