/ Allmänt /

Parthenonfrisen

Tvisten om Parthenonfrisen
Templet Parthenon på sin klippa ovanför Aten är ett byggnadsverk från stadens storhetstid på 400-talet fKr som också blivit en symbol för dagens Aten och Grekland. Parthenonfrisen ingår bland en stor samling marmorskulpturer även kallade the Elgin Marbles som togs ned från templet och skeppades till Storbritannien mellan 1801 och 1805 av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det ottomanska riket. Han betalade för frisen men det är troligt att Lord Elgin i enlighet med vad som är praxis i det ottomanska riket och allmänt i orienten fick betala bakshisch بقشيش (ett ord som kan översättas med gåva, drickspengar eller muta) till de inblandade otttomanska tjänstemännen. Detta kan ofta vara svårt att bevisa eftersom bakshisch brukar betalas diskret. Lord Elgin skeppade ut skulpturerna med tillstånd från de ottmanska myndigheterna. Från 1807 har de varit utställa på British Museum. 1816 köpte brittiska staten skulpturerna av lord Elgin och ett parlamentsutskott fann då att de var förvävade på ett legalt sätt. Sedan 1939 finns the Elgin Marbles i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London.
Parthenonskulpturerna omfattar över hälften av vad som återstår av Parthenons skulpturala utsmyckning. Skulpturerna är skapade av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna som inte finns i museum i Aten är spridda i museer i övriga Europa. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.
Det har förts en avsevärd debatt genom åren om vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening menar många och särskilt den grekiska staten att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i det nybyggda Akropolismuseet. Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen och försurad regn. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.
Om denna konflikt har Ove Bring tidigare folkrättsepert i UD och professor i folkrätt skrivit en intressant bok: Parthenonsyndromet: Kampen om kulturskatterna. Ove Bring skriver att det som hände i början av 1800-talet troligen även i dag skulle bedömas som lagligt. Men det finns ett ”moraliskt underskott” i form av mutor och övertolkade tillstånd, och detta underskott borde den brittiska staten fundera över anser Bring. Det tidigare argumentet att konstverken mår bättre i det säkrare och renare London stämmer inte längre sedan det nya Akropolismuseet blivit klart.
Den lösning Bring pläderar för är att originalen ska flyttas till Aten där de hör hemma. På British museum kan man enligt Bring visa kopior, som en del av den egna museihistorien.
Den tidigare grekiska regeringen engagerade förra året två välkända brittiska juridiska experter Geoffrey Robertson och Amal Clooney (känd celebritet och maka till skådepelaren George Clonney) att förbereda en rapport huruvida Grekland borde stämma britterna inför den Internationella Domstolen i Haag eller den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Sedan den 148 sidor långa men ej offentliggjorda rapporten framlagts förklarade dock den dåvarande biträdande grekiske kulturminstern Nikos Xydakis att man inte skulle driva frågan domstolsvägen utan med diplomatiska och politiska medel. Beslutet har tolkats som att den grekiska positionen bedömts vara juridiskt svag och chanserna att vinna domstolsvägen små.
Diskussionerna i ämnet fortsätter och det kan finnas anledning återkomma till ämnet.



/ Allmänt /

British Museums utställning om kelterna

British Museums utställning om kelterna
Med 6,6 miljoner besökare årligen utgör British Museum Londonturisternas favoritmål. 2013 blev British Museum också världens andra mest besökta kulturinstitution efter Louvren i Paris (9,2 miljoner besökare årligen).
2013 lockade British Museum med två utställningar som båda hade anknytning till nordisk eller svensk historia, dels en specialutställning om vikingar, dels en utställning av fynd som påträffades i en hövdingagrav av nordisk/svensk typ i Sutton Hoo på engelska östkusten. 2014 anordnade museet en utställning om klassiska Greklands föreställning av människokroppen.
Årets satsning består av den första specialutställningen om kelter på 40 år: Celts Art and Identity. Utställningen som pågår under tiden 24 september 2015 till 31 januari 2016 fokuserar på keltiska konstföremål och på vad som kan betecknas som den keltiska nationalidentiteten.
Men den keltiska identiteten har som framgår av utställningen genomgått förändringar. Kelter (av grekiska Κελτοί - Keltoi), liksom alternativformen ”galater”. Galatai, den senare, används om grupper som härjade i Grekland och sedermera bosatte sig i Mindre Asien, där de gav namn åt Galatien och blev kända i kristen tradition genom ett av aposteln Paulus brev. Namnet på den spanska provinsen Galicien har en liknande bakgrund. Romarna latiniserade termen till Galli ”galler” låt vara att de tidvis också brukade termen Celtae.
Kelter har blivit en i historiskt och arkeologiskt syfte använd benämning på flera närbesläktade folkstammar av indoeuropeiskt ursprung med utbredning över större delen av nordvästra Europa samt delar av den Iberiska halvön, Balkan och Mindre Asien före vår tideräkning och framåt. Kelterna talade språk som tillhörde en gemensam språkgrupp men var ofta ovetande om varandras existens. Det keltiska samhället tycks ha dominerats av två grupper; krigarna och druiderna. Julius Caesar gjorde också denna iakttagelse i sina anteckningar om galliska kriget. Kelternas värld under denna epok visar likheter med det medeltida Europas vars mest inflytelserika grupper var riddarna och prästerna.
Antikens kelter härjade många riken och kulturer utan att bygga upp något eget imperium. Något enhetligt keltiskt rike existerade därför aldrig. Kelterna levde i hövdingadömen eller småkungariken som ofta låg i inbördes fejder. Kelterna var i huvudsak bönder och innehade stora hjordar med bland annat hästar, får och kor och mätte sin rikedom i boskap. Boskapsstölder tycks ha varit en vanlig konfliktorsak. Ett annat mål med de ständiga konflikterna var att ta fångar att förslava och sälja. Det keltiska samhället hade självt inte något större behov av slavarbetskraft men krigen tillgodosåg en efterfrågan på slavarbetskraft från de grekiska eller romerska samhällena. Kelterhövdingarna kunde använda slavarna för att byta till sig vin, siden och finsmidesvaror från romarna eller grekerna. 390 e. Kr. lyckades kelterna under sin hövding Brennus erövra och plundra delar av Rom och hålla stadsdelarna under några månader.
Under renässansen från slutet av 1400-talet i Europa uppstod ett ökat intresse för civilisationens ursprung. Intresset riktades mot grekerna och romarna men även mot kelterna som deltagit i att utveckla den högstående kulturen i medeltidens Europa. Under 1800-talet återupptäcktes den keltiska konsten genom arkeologiska fynd som delvis inspirerande jugendepokens formspråk. En modern keltisk identitet uppstod i delar av England, Irland och Skottland delvis för att påvisa skillnaderna med den större nationalstaten. Kelterna har under senare år uppmärksammats alltmer. Nyligen skedde detta i Venedig med en magnifik utställning “Kelterna – det första Europa”. Föremål från museer över hela Europa lånades in till ett evenemang med EU-inriktning.
Skrifter som kelterna själva lämnat efter sig finns framför allt på Irland där munkar räddat en omfångsrik litteratur undan alla inbördeskrig, vikingahärjningar och senare olycksöden. Bevarade uppteckningar av de keltiska sagorna går tillbaka till 1100-talet men myterna är ofta långt äldre och kan dateras till vår tideräknings början.
Utställningens huvudattraktion utgörs av den s.k. Gundestrupskitteln som är ett av de yppersta keltiska föremålen från denna tid. Kitteln som är cirka tvåtusen år gammal hittades 1891 i en torvmosse i Danmark utanför egentligt keltiskt område. Ingen vet hur den hamnat där. Troligen har den använts till att tillvarata blodet från offerslakter.
Religionen verkar ha varit komplicerad och vår kunskap om den är begränsad. På Gundestrupskitteln finns dock några av de viktigaste keltiska gudarna avbildade, bl a hjortguden Cerunnos. En annan bild från Gundestrupskitteln visar människooffer. Oftast offrades krigsfångar men även druider kunde få släppa livet till. För några år sedan gjordes t ex ett intressant fynd av ett mosslik i Lindow, England. Lindowmannen visade sig ha varit en keltisk druid som offrats till gudarna. Senare blev dock kelterna kristna men vissa ansatser har gjorts att bevara eller återuppväcka delar av den äldre religionen.