/
Allmänt /
Nelson
Nelson Mandelas liv och gärning har uppmärksammats i hela världen sedan han dog den 5 december 2013. Men hur kommer det sig att han heter Nelson? Nelson Mandela har själv berättat att han inte fick namnet från sina föräldrar utan när han vid sju års ålder sändes til en metodistskola där lärarinnan gav honom och de andra barnen engelska förnamn. Han tilldelades namnet ”Nelson” och döptes senare också till detta namn. Namnet "Nelson" har i tidigare engelska kolonier - särskilt i Afrika och Västindien - förblivit ett populärt för- eller efternamn; ungefär synonymt med styrka och framgång. Namnet går naturligtvis tillbaka på den engelske sjöhjälten viscount Horatio Nelson (1758 - 1805) som sedan 1843 i tredubbel storlek blickar ner på London-trafiken från sin 50 meter höga marmorpelare på Trafalgar Square. Monumentets storlek och placering vittnar om Nelsons särställning som sitt lands störste krigshjälte. Nelson saknar också medtävlare vad gäller namn i Storlondons gatuförteckning. Ingen annan kommer i närheten av hans omkring 50: Nelson Streets, Roads, Places, Walks, Squares etc. Till detta kommer ett dussintal liknande varianter på Trafalgar och några på Copenhagen - ingen hyllning till den danska huvudstaden utan till Nelsons seger över den danska flottan på Köpenhamns redd den 2 april 1801. Samma gäller också de gatunamn som börjar med Nile. De anspelar på Nelsons storseger över den franska flottan vid Abukir den 1 augusti 1798 - en händelse som i engelsk historia kallas Battle of the Nile.
Sydafrikas Nelson Mandela tillhör alltså de många som kan härleda sitt namn till sjöhjälten. Horatio Nelson själv skulle knappast misstyckt. Han njöt av hjälterollen och skulle gillat mytbildningen kring sin person. Myten förstärktes naturligtvis av Nelsons död vid Trafalgar - i triumfens ögonblick.
Men fascinationen över sjöhjälten har också berott på hans personliga kvaliteter och svagheter. Horation Nelson var en sympatisk och fördomsfri person - egenskaper som inte alltid är tillfinnandes hos militära hjältefigurer. Samtidigt var han fåfäng och svag för smicker. Moderna psykologer skulle kanske hävda att Nelsons ständiga behov av beröm och uppskattning bottnade i en grundläggande brist på självförtroende. Familjebakgrunden kan ha bidragit. Nelson var en av åtta syskon i en prästfamilj. Engelska präster har aldrig åtnjutit samma sociala ställning som sina svenska motsvarigheter. I Sverige var prästerna ofta centralpersoner i bygden i kraft av ämbete och bildning. I det feodalt strukturerade engelska klasssamhället spelade aristokrater och godsägare den helt dominerande rollen. Ibland uppträdde de med utmanande snobberi och bördshögfärd. Prästerna brukade vara tillsatt av godsägaren och på intet sätt socialt jämställda med denne. Prästen och hans familj kunde påräkna inbjudningar till det fina herrskapet men då alltid med placering längst ner vid bordet. I själva verket befann sig den lantliga prästfamiljen i en känslig mellanställning - socialt underställda godsägarfamiljerna men samtidigt förmer än vanliga församlingsbor. Ett klarsynt barn som Horatio Nelson kunde - liksom den jämnåriga författarinnan Jane Austen med samma bakgrund - inte ha undgått att notera klassamhällets strikta rangordning och en prästfamiljs osäkra ställning.
Ambitiösa prästsöner fick söka kompensation på andra områden. Horatio Nelson inriktade sig tidigt på karriär inom flottan. Han var influerad av en morbror som var framgångsrik sjöofficer som blivit mycket rikare och förnämare än prästfamiljen Nelson. Flottan var också vapenslaget för officersämnen utan förmögenhet. Flottan tillämpade inte the purchase system - det system inom armén som innebar att förmögna officerare kunde köpa sina officersfullmakter och befordringar.
Den marina karriären började tidigt och yrket lärde man sig ombord. Horatio gick till sjöss vid 12 års ålder. Flottan var en hård skola. Fartygen var trånga och överbemannade. Disciplinen ombord var järnhård och vanliga sjömän till stor del tvångsrekryterade. De sov i hängmattor under däck - packade som sardiner - i unkna, stinkande utrymmen. Till den råa stämningen bidrog barbariska bestraffningsmetoder som innebar att sjömän kunde pryglas nästan till döds för bagatellförseelser. Det fanns ständigt beväpnade marinsoldater ombord. Då fartygen var till sjöss skulle dessa förhindra myterier. I hamnarna gällde det att övervaka sjömännen och förhindra dem från att fly. Under drabbningar stred marinsoldaterna som infanterister om de fick chansen att äntra fientliga fartyg. De användes på liknande sätt vid landstigningsoperationer.
Under det senare 1700-talet pågick en dramatisk uppbyggnadsperiod för den engelska flottan. Den engelska kronan förlorade sina amerikanska kolonier men erövrade Canada och Indien och förstärkte sina positioner i Västindien. Detta medförde en rad konflikter till havs med de konkurrerande stormakterna Frankrike och Spanien.
Flottan var nästan ständigt engagerad. Det fanns många tillfällen för dugliga sjöofficerare att utmärka sig. Horatio Nelson var ytterst ambitiös och hans karriär gick snabbt uppåt. Han blev fartygschef vid 21 års ålder vilket var ovanligt tidigt. Han fick hjälp av sin morbror och sympatiskt inställda chefer men var framför allt själv en ytterst duglig officer. Han var ovanligt modern i sitt ledarskap. Enligt dåtida uppfattning utövades chefsskapet bäst genom att injaga fruktan hos de underordnade. Nelson var unik genom att utöva ett positivt ledarskap. Han tog väl hand om sina underordnade, uppmuntrade dem och stimulerade till självständighet. Han främjade alltid deras intressen vid befordringar. I gengäld vann han deras fullständiga lojalitet.
Som ledare visade han beslutsamhet och mod. Han ledde genom personligt exempel och uppehöll sig där faran var störst. Riskerna krävde sitt pris. Han förlorade synen i högra ögat i samband med stormningen av en fästning på Korsika. I en drabbning vid Kanarieöarna träffades han av en muskötkula i högerarmen som måste amputeras ovanför armbågen.
Nelsons första stora framgång inträffade 1798 sedan fransmännen under Napoleon invaderat Egypten. En engelsk flottstyrka under den nyutnämnde konteramiralen Nelson vann en storseger över den franska flottan vid Abukir utanför Alexandria. Därmed blev Napoleons ställning i Egypten ohållbar. Nelsons namn var nu på allas läppar i England.
Under Medelhavskampanjen hade Nelson en tillfällig bas i Neapel. Där träffade han - 40 år gammal - den 33-åriga strålande skönheten Emma Hamilton och hennes åldrige make den engelske ambassadören Sir William Hamilton. Nelson var redan gift i ett barn- och glädjelöst äktenskap. Hans förhållande till Emma utvecklades till en kärlekshistoria medan den kloke och sympatiske Sir William höll god min och låtsades ingenting märka. Men affären med Emma var inget vanligt vänsterprassel mellan en sjöofficer och en snygg ambassadris. Båda var unika personligheter och invecklade i en passionshistoria med varandra. Romansen sköttes inte särskilt diskret och rykten började snart cirkulera.
Huvudpersonerna - sjöhjälten, ambassadören och den vackra hustrun - var ytterst välkända personer och ständigt påpassade av omgivningen. Den kvicka Emma kallade deras förhållande: Tria Juncta in Uno - tre förenade i ett. Uttrycket var Bath-ordens motto som återfanns på de kommendörskors båda herrarna var innehavare av. (Valspråket syftar på föreningen av de tre kunga rikena England, Skottland och Irland). Överordnade i London oroades av ryktena men vågade inte på allvar inskrida mot folkhjälten. Under olika förevändningar stannade Nelson kvar i Neapel med sin flottilj och blev alltmer indragen i det politiska maktspelet där.
Senare delen av 1700-talet har betecknats som Neapels "guldålder". Denna lyckliga epok gick nu mot sitt slut. En fransk invasion tvingade det neapolitanska kungaparet och makarna Hamilton att fly till Sicilien ombord på Nelsons flaggskepp. Med franskt stöd utropade intellektuella och vänstersympatisörer en republik i Neapel efter förebild från Paris. Republiken blev varken populär eller långlivad.
Sedan fransmännen efter några månader dragit sig tillbaka föll den republikanska regimen i Neapel samman som ett korthus. Nelsons flaggskepp med kung Ferdinand IV och makarna Hamilton dök ånyo upp på Neapels redd. Under hotet från den engelska flottans kanoner återtogs makten i staden av en kungatrogen regim. Denna hetsade stadens fattiga befolkningsskick mot den rika och förnäma samhällselit som påstods ha samarbetat med fransmännen.
Därmed inleddes omfattande och blodiga utrensningar bland intelligensian. I många fall föll helt oskyldiga personer offer för högerterrorn. Nelson och makarna Hamilton spelade ingen direkt roll vad gällde utrensningarna men såg det inte heller som sin uppgift att försöka stoppa dem. I engelska parlamentet framfördes kritik mot att Nelson uppehöll sig i Neapel och mot att engelska medelhavsflottan "så länge stått under Lady Hamiltons befäl".
Nelson mottog nu alltmer enträgna uppmaningar från amiralitet i London om att återvända hem. Samtidigt hemkallades också ambassadör Hamilton efter sin 36-åriga stationeringstid i Neapel. Den berömda trion företog en längre hemresa via Wien och de tyska hoven. Överallt hyllades de av stora folkskaror. Nelsons hjälterykte hade föregått honom och många ville se amiralen som besegrat Napoleon.
Nelson själv njöt av att resa runt tillsammans med Emma Hamilton och bli föremål för alla hyllningar. Trion utgjorde en anslående syn. Hon så vacker - han så ståtlig i amiralsuniform översållad med ordnar - och så ambassadör Hamilton, tillräckligt gammal för att vara far till dem båda. I varje större stad som passerades väntade ett högtidligt mottagande. När vagnen med Nelson och makarna Hamilton rullade fram brukade en musikkår intonera Händels ståtliga marsch: See the conquering hero comes. Sedan följde svassande välkomsttal och hyllningar och så svarade den icke-språkkunnige Nelson med ett kort anförande på engelska med varningar för Napoleon och fransmännen. Emma tolkade efter behov till franska, tyska eller italienska. Så sjöng hon Englands andra "inofficiella" nationalsång Rule Britannia med dess passande anspelningar på landets maritima dominans. Evenemanget avslutades med att alla som kunde sjöng God save the King. Lady Hamilton brukade fortsätta med verser som skrivits särskilt för Nelson:
Join we great Nelson's name,
First on the roll of fame,
Him let us sing:
Spread we his fame around
Honour of British ground,
Who made Nile's shores resound -
God save the King.
Vid återkomsten till England mottogs trion med liknande folkliga hyllningar i London och andra städer. I det allmänna medvetandet utgjorde Nelson och flottan enda skyddet mot en fransk invasion. Samtidigt frodades skvaller och förlöjliganden. Epoken var en guldålder för karikatyrtecknare som gärna och drastisk anspelade på sexuella teman. Trion utgjorde ett tacksamt ämne att gissla i denna form. Amiralitet framförde inga förebråelser till Nelson men visade ändå sitt missnöje. Nelson befordrades aldrig till den högsta amiralsgraden utan kom som längst till viceamiral.
Samboförhållandet med Emma Hamilton fortsatte. Det förlades till ett av Nelson inköpt mindre (nu rivet) lantgods Merton Park nära Wimbledon. Där slog sig trion ner och inriktade sig på ett harmoniskt sällskapsliv. Nelson klargjorde för sin övergivna hustrun att han betraktade äktenskapet som avslutat. Kort därefter födde Emma dottern Horatia till Nelsons stora förtjusning. Den idylliska Merton-tillvaron avbröts av att hjälten vid olika tillfällen återkallades till tjänstgöring i flottan.
Ett sådant tillfälle var det ovannämda angreppet på Danmark. Engelska regeringen fruktade att danskarna var på väg att övergå till Napoleon. En engelsk eskader skickades ut med uppgift att oskadliggöra den danska flottan. Nelson fick det näst högsta kommandot men chef var en äldre amiral. Den engelska eskadern angrep den danska flottan som låg på Köpenhamns redd under skydd av kanonerna på de fasta landbatterierna.
Nelson förde sin flottilj så nära de danska fartygen att han gick innanför det sandgrund Middelgrund som ligger utanför hamninloppet. Den äldre kommenderande amiralen fann detta alltför äventyrligt och lät hissa flaggsignalen "Avbryt striden". Uppmärksammad på detta satte Nelson tubkikaren framför sitt blinda öga och fällde den i engelsk historia berömda repliken: "Jag kan inte se någon signal. Vi fortsätter." Till Nelsons storhet, sades det, hörde också storheten att gå emot givna order. Striden slutade med en engelsk seger följt av en vapenvila med danskarna. Nelson kunde återvända till hemlandet och till Merton med sin prestige ytterligare förhöjd.
Under Merton-tiden avled Sir William. Emma och Nelson och deras dotter Horatia levde nu som en familj men kunde inte legalisera sitt förhållande. Skilsmässa infördes inte i engelsk rätt förrän 1857. Nelsons privatliv ansågs av många vara en skandal. Nelson och Emma hade toleranta vänner men kungen och etablissemanget vände dem ryggen. Snobbar och avundsjuka kolleger hävdade gärna att Nelson inte var någon gentleman utan en uppkomling. De stötte sig också på Nelsons förkärlek för att uppträda i uniform översållad med ordnar och medaljer. I hatten bar Nelson vid högtidliga tillfällen sin turkiska tapperhets- utmärkelse kallad chelengk. Den utgjordes av ett stort briljant- smycke vars nedre runda del kunde rotera - drivet av ett urverk - och kasta gnistrande ljusblixtar kring sig. Några tyckte att Nelson i denna utstyrsel mer liknade en operaprins än en engelsk amiral.
Fåfängan blev hans olycksöde. 1805 drog Napoleon samman sina flottstyrkor för ett avgörande. En fransk sjöseger skulle bana vägen för en invasion i England. Engelsmännen satte sitt hopp till flottan och Nelson. Flottstyrkorna möttes vid Cap Trafalgar, en udde nära Cadiz. Före slaget hissade Nelson från sitt flaggskepp HMS Victory den berömda signalen: England expects that every man will do his duty.
Inför drabbningen var Nelson iförd stor amiralsuniform med alla ordnarna och i denna klädsel lätt urskiljbar. Dåtida örlogsfartyg hade prickskyttar ombord. När fientliga fartyg kom tillräckligt nära, äntrade de riggen. Därifrån siktade de in sig på fiendens officerare. Nelson blev ombedd av sina officerare att byta till en mindre iögonenfallande uniform. Han slog bort varningen med att ett klädbyte skulle verka defaitistiskt på besättningen.
I stridens inledningsskede kom Victory så nära den franska fregatten Redoutable att de båda fartygen lätt kolliderade. Det var nästan vindstilla. Victorys rånock fastnade i Redoutables rigg. De båda fartygen låg fasthakade vid varandra under någon minut. Detta gav prickskytten i Redoutables rigg den stillhet han behövde. Han hade den engelske amiralen på kornet. Kulan träffade Nelson vid skuldran, fortsatte genom högra lungan och skadade ryggraden. Nelson kände genast att skadan var dödlig. Dåtidens fartygsläkare var maktlösa. Nelson bars ner under däck. Han var vid medvetande under de tre timmar dödskampen varade. Man hann underrätta honom om att striden varit en fullständig framgång. 15 skepp av den fientliga flottans 20 hade strukit flagg. Fem hade lyckats fly. Inget engelskt skepp hade sjunkit. Triumfen var total. Under den utdragna och plågsamma dödskampen gällde Nelsons konstanta oro Emma och dottern. "Ta hand om lady Hamilton, ta hand om Horatia" upprepade den döende amiralen. Sedan sade han något som alltid förvånat engelsmännen. Han vände sig till sin gamle vän flaggkaptenen Hardy och sade: Kiss me Hardy. Hardy följde uppmaningen två gånger. Var Nelson bisexuell, har vissa historiker frågat. Hade han ett förhållande med Hardy when Emma wasn't there? Några belägg för denna misstanke finns inte. Mera troligt är väl att Nelson under sina sista svåra minuter kände behov av mänsklig närhet och värme. Hans sista ord var: Thank God I have done my duty.
Nelson gjorde sin plikt mot England men England gjorde inte sin plikt mot Nelson. Timmarna före slaget hade Nelson skrivit ett tillägg till sitt testamente adresserat till kungen och regeringen. I tillägget hade han hemställt att lady Hamilton och dottern Horatia skulle bli ekonomiskt omhändertagna i fall något skulle hända honom. Nelson uttryckte önskemålet att de skulle bli bequest to the nation - anförtrodda i nationens vård. Denna önskan blev helt åsidosatt. Etablissemanget tog hämnd på lady Hamilton och dottern för vad man tyckte var genanta drag i hjältens livsföring. I vissa kretsar omtalades Emma Hamilton som England's public enemy number one. Mor och dotter inbjöds inte till statsbegravningen i St. Paul's Cathedral. Då belöningar enligt tidens sed utbetalades till Nelsons anhöriga, lämnades de tomhänta. Det var inte pengar som fattades. Väldiga belopp donerades av statskassan till i första hand Nelsons bror William -en snål och obehaglig prästman. Parlamentet beviljade honom 90 000 pund för att köpa sig ett gods (ett 1800-tals pund motsvarar ungefär 80 pund med dagens köpkraft). Samtidigt upphöjdes han till earl i sin nya egenskap som huvudman i familjen Nelson. Dessutom bestämdes att alla senare huvudmän i familjen Nelson årligen skulle uppbära 5 000 pund i skattefritt vederlag. Belöningen skulle utgå i evärderlig tid. I realiteten fortsatte statskassan att utbetala beloppet till den fjärde Earl Nelsons död 1947 då den dåvarande Labourregeringen stoppade betalningarna. Även Nelsons systrar och den förskjutna hustrun fick motta stora belopp.
Lady Hamilton som ingenting fått och inte heller uppbar någon pension efter sin make ambassadören dog utfattig i slummen i Calais. Dottern Horatia togs då hand om av släktingar - fast inte av den snåle Earl William. Hon blev omsider prästfru på landet och dog som åttioåring 1881. Som gift hette hon Ward, senare ändrat till Nelson-Ward, och fick nio barn. Det finns fortfarande avkomlingar i livet till Horatio Nelson och Emma Hamilton. Det finns också fortfarande en Earl Nelson of Trafalgar and of Merton - den tionde i ordningen – född 1971 och polis till yrket. Han härstammar inte från Horatio eller Emma och heller inte från William Nelson utan från den av dennes systrar. Han låter sig dock med glädje bjudas då flottan högtidlighåller den store amiralens främsta bedrift. Detta sker årligen på den 21 oktober - Trafalgardagen. Den stora dagen firas med särskild middag på alla flottans fartyg och baser. Höjdpunkten är utbringandet av skålen: To the Immortal Memory. Skålen intas stående.
För att återvända till Nelson Mandela bör det också framhållas att han i Sydafrika också är känd under det familjära klannamnet Madiba.