/
Allmänt /
Huset Hannover intar den brittiska tronen
Huset Hannover intar den brittiska tronen
Det nuvarande engelska kungahuset är av tyskt ursprung och har i generationer bevarat en viss tysk karaktär. I år är det trehundra år sedan Huset Hannover - släktnamnet är egentligen Welf (ibland med den italieniserade stavningen Guelph) - kom på tronen med George I (regerade 1714 - 27). Bakom George’s trontillträde låg blodiga och komplicerade konflikter som sammanhängde med den engelska reformationen - dvs övergången från en katolsk till en protestantisk statsreligion. Reformationen blev en långtmer traumatisk process i England än i länder som Sverige. Religion var vid denna tid inte någon privatsak utan markerade individen som del av ett kollektiv. Religionskonflikterna blev därför strider mellan fraktioner där den förlorande sidan i många fall berövades allt, förmögenhet, frihet kanske livet. Bakom den engelska reformationen fanns kung Henrik VIII:s politiska egenintressen främst då Henriks missnöje med påvens vägran att godta annuleringen av Henriks äktenskap med hans första hustru Katarina av Aragonien. Med henne fick Henrik VIII en dotter, den blivande drottning Mary I utöver några dödfödda barn. Henrik ville gifta om i förhoppningen att få en son som tronarvinge Dessutom ville Henrik stärka sin personliga makt och förmögenhet genom att lägga beslag på klostrens stora jordegendomar och andra rikedomar. Henriks reformation genomfördes med en brutalitet som många fann anstötlig. Inte bara religiösa silver- och guldföremål beslagtogs utan från vissa kloster revs koppar¬taken bort för att återanvändas på kungliga byggnader, gravar öppnades i jakt på smycken och gravstenar såldes. Framför allt konfiskerades klostrens jordinnehav som sedan vidaresåldes billigt eller bortskänktes till olika adelsfamiljer för att vinna deras lojalitet. Sympatier för katolicismen fanns kvar på sina håll i engelska samhällstoppen och starka krafter arbetade för en återgång till en katolsk statskyrka. Sedan Henrik dött och efterträtts av dottern Mary I (regerade 1553-8) kom en övertygad katolik till makten och motreformationen blev den officiella regeringspolitiken. Katolicismen återinfördes som statsreligion och ledande protestanter riskerade förföljelser, ruin eller förlust av frihet eller liv. Men sedan Mary avlidit och efterträtts av sin halvsyster Elizabeth I (regerade 1558-1603) återgick den officiella statsreligionen till protestantismen. Efter att den barnlösa Elizabeth dött, övergick den engelska kronan till den befryndade skottska Stuartdynastin varav vissa familjemedlemmar var protestanter och andra katoliker Det protetantiska etablissemanget i England fruktade att någon katolsk Stuartpretendent skulle hamna på tronen och försöka återinföra katolisismen som statsreligion. Den protestantiska majoriteten i parlamentet genomdrev därför 1701 den alltjämt gällade Act of Settlement varigenom katoliker eller den som gifter sig med en katolik förlorar rätten att ärva tronen 1714 avled den sista protestantiska Stuartmonarken Anne utan arvingar och enligt Act of Settlement övergick tronen med förbigående av över 50 katolska tronpretendenter från Stuartfamiljen till lutheranske kurfursten Georg Ludwig av Hannover som blev engelsk kung under namnet George I. För att legitimera Georges tronanspråk hade man fått gå tre generationer bakåt i Stuartfamiljens stamträd och sedan ner för en annan gren. George var dotterson till Charles I:s syster Elizabeth som varit gift med en tyska furste. På fädernesidan kom George I från den uråldriga tyska furstesläkten Welf varav några familjemedlemmar uppvisade genialiska drag av spiritualitet, charm och kulturell ambition - Gustaf III av Sverige och hans morbror Fredrik den store av Preussen var nära släkt med welferna och hade ärvt dessa attribut. Men i släkten fanns också mindre begåvade personer, mestadels intresserade av nöjen och utsvävningar. Många av de engelska welferna visade sig vara av den senare typen.
Huset Hannover sitter i princip alltjämt på tronen även om familjenamnet ändrats först till Sachsen-Coburg und Gotha efter prins Albert (gift med drottning Victoria) och sedan 1917 till nuvarande Windsor (för att låta mer engelskt). Från början av 1700-talet fram till 1930-talet hade flertalet engelska kungligheter tyska som första- eller andraspråk. Kung Edward VII (regerade 1901-10) talade engelska med påtaglig tysk brytning och med tyska hårda och skorrande r-ljud. Vid familjemåltiderna talades ofta tyska om man ville att tjänstefolket inte skulle förstå. Det sista kungaparet som upprätthöll denna släkttradition var George V (regerade 1910-36) och drottning Mary. Deras barn lärde sig språket mer eller mindre som modersmål. Särskilt Edward VIII (regerade 1936), den senare hertigen av Windsor, tyckte om att briljera med sin perfekta tyska.
När George kom från Hanover 1714 för att överta den krona han ärvt från sin avlägsna släkting drottning Anne medförde han sin älskarinna sedan mer än 20 år Melusine von der Schulenberg och parets tre. utomäktensakpliga döttrar. Döttrarna var utomäktensakpliga eftersom George och Melusine aldrig var gifta. Georges riktiga hustru och modern till sonen George (II) var Sophia Dorothea av Celle. Sedan George inlett sin affär med Melusine övergav Sophia Dorothea sin otrogne make för ett inleda ett eget kärleksförhållande med den tysk-svenske militären och äventyraren Philipp Christoph von Köningsmarck - bror till den lika äventyrliga Aurora som senare blev älskarinna till Carl XII:s huvudmotståndare August av Sachsen. George fick höra talas om makans snedsteg. Efter en kärleksnatt mellan de två sommaren 1694 försvann Köningsmarck spårlöst. Enligt rykten hade han mördats på order av George. Ett rykte påstod också att liket gömts i trossbotten mellan två våningar på slottet i Hannover. Några undersökningar gjordes aldrig och eventuella bevis försvann då slottet totalförstördes av engelskt bombflyg under andra världskriget. Ett annat rykte gjorde gällande att liket sänkts i en säck fylld med stenar i floden Leine. Sophia Dorothea fick aldrig besöka det land i vilket hon formellt blivit drottning utan måste tillbringa de återstående 32 åren av sitt liv inspärrad i den dystra borgen i Ahlden. Makarns son den blivande George II sades vara förtvivlad över att aldrig få träffa modern och detta ledde till ett hat mot fadern fadern. George I.s egendomliga familjeförhållanden kastade också en skugga över hans anseende i England.
Varken George I eller hans son George II (kung 1727 - 60) trivdes i England. De lärde sig lite eller ingen engelska och föredrog att vistas i Hannover där de kände sig mer hemma. För sina folk framträdde de i mycket som främlingar och de blev aldrig populära. Fast egentligen utgjorde de just de idealkungar de engelska politikerna önskat sig. Hannoverkungarna nöjde sig med att spela en representativ kungaroll och överlät de politiska besluten till politkerna. De upphörde också delvis av språkliga skäl att leda regeringssammanträdena vilket med tiden bidrog till framväxten av den moderna premiärministerbefattningen. Stuartfamiljen och deras skottska anhängare var dock inte nöjda med Hannoverkungarna och vid två tillfällen under 1700-talet utbröt uppror i Skottland som slogs ned med hårda metoder
I år är det alltså 300 år sedan George I anlände från Hannover. Detta har uppmärksammas maed en konstutställning i Queen’s Gallery i Buckingham Palace till vilken allmänhten äger tillträde. Vidare ägde en uppvisning rum under påsken 18-21 april 2014 i Hampton Court Palace där en tysk skådespelare utklädd till George I anlände med roddslupen Gloriana med tysk uppvaktning för att bl.a. bese en uppvisning med hannoverianerhästar som också inbjudits från Tyskland.
Det nuvarande engelska kungahuset är av tyskt ursprung och har i generationer bevarat en viss tysk karaktär. I år är det trehundra år sedan Huset Hannover - släktnamnet är egentligen Welf (ibland med den italieniserade stavningen Guelph) - kom på tronen med George I (regerade 1714 - 27). Bakom George’s trontillträde låg blodiga och komplicerade konflikter som sammanhängde med den engelska reformationen - dvs övergången från en katolsk till en protestantisk statsreligion. Reformationen blev en långtmer traumatisk process i England än i länder som Sverige. Religion var vid denna tid inte någon privatsak utan markerade individen som del av ett kollektiv. Religionskonflikterna blev därför strider mellan fraktioner där den förlorande sidan i många fall berövades allt, förmögenhet, frihet kanske livet. Bakom den engelska reformationen fanns kung Henrik VIII:s politiska egenintressen främst då Henriks missnöje med påvens vägran att godta annuleringen av Henriks äktenskap med hans första hustru Katarina av Aragonien. Med henne fick Henrik VIII en dotter, den blivande drottning Mary I utöver några dödfödda barn. Henrik ville gifta om i förhoppningen att få en son som tronarvinge Dessutom ville Henrik stärka sin personliga makt och förmögenhet genom att lägga beslag på klostrens stora jordegendomar och andra rikedomar. Henriks reformation genomfördes med en brutalitet som många fann anstötlig. Inte bara religiösa silver- och guldföremål beslagtogs utan från vissa kloster revs koppar¬taken bort för att återanvändas på kungliga byggnader, gravar öppnades i jakt på smycken och gravstenar såldes. Framför allt konfiskerades klostrens jordinnehav som sedan vidaresåldes billigt eller bortskänktes till olika adelsfamiljer för att vinna deras lojalitet. Sympatier för katolicismen fanns kvar på sina håll i engelska samhällstoppen och starka krafter arbetade för en återgång till en katolsk statskyrka. Sedan Henrik dött och efterträtts av dottern Mary I (regerade 1553-8) kom en övertygad katolik till makten och motreformationen blev den officiella regeringspolitiken. Katolicismen återinfördes som statsreligion och ledande protestanter riskerade förföljelser, ruin eller förlust av frihet eller liv. Men sedan Mary avlidit och efterträtts av sin halvsyster Elizabeth I (regerade 1558-1603) återgick den officiella statsreligionen till protestantismen. Efter att den barnlösa Elizabeth dött, övergick den engelska kronan till den befryndade skottska Stuartdynastin varav vissa familjemedlemmar var protestanter och andra katoliker Det protetantiska etablissemanget i England fruktade att någon katolsk Stuartpretendent skulle hamna på tronen och försöka återinföra katolisismen som statsreligion. Den protestantiska majoriteten i parlamentet genomdrev därför 1701 den alltjämt gällade Act of Settlement varigenom katoliker eller den som gifter sig med en katolik förlorar rätten att ärva tronen 1714 avled den sista protestantiska Stuartmonarken Anne utan arvingar och enligt Act of Settlement övergick tronen med förbigående av över 50 katolska tronpretendenter från Stuartfamiljen till lutheranske kurfursten Georg Ludwig av Hannover som blev engelsk kung under namnet George I. För att legitimera Georges tronanspråk hade man fått gå tre generationer bakåt i Stuartfamiljens stamträd och sedan ner för en annan gren. George var dotterson till Charles I:s syster Elizabeth som varit gift med en tyska furste. På fädernesidan kom George I från den uråldriga tyska furstesläkten Welf varav några familjemedlemmar uppvisade genialiska drag av spiritualitet, charm och kulturell ambition - Gustaf III av Sverige och hans morbror Fredrik den store av Preussen var nära släkt med welferna och hade ärvt dessa attribut. Men i släkten fanns också mindre begåvade personer, mestadels intresserade av nöjen och utsvävningar. Många av de engelska welferna visade sig vara av den senare typen.
Huset Hannover sitter i princip alltjämt på tronen även om familjenamnet ändrats först till Sachsen-Coburg und Gotha efter prins Albert (gift med drottning Victoria) och sedan 1917 till nuvarande Windsor (för att låta mer engelskt). Från början av 1700-talet fram till 1930-talet hade flertalet engelska kungligheter tyska som första- eller andraspråk. Kung Edward VII (regerade 1901-10) talade engelska med påtaglig tysk brytning och med tyska hårda och skorrande r-ljud. Vid familjemåltiderna talades ofta tyska om man ville att tjänstefolket inte skulle förstå. Det sista kungaparet som upprätthöll denna släkttradition var George V (regerade 1910-36) och drottning Mary. Deras barn lärde sig språket mer eller mindre som modersmål. Särskilt Edward VIII (regerade 1936), den senare hertigen av Windsor, tyckte om att briljera med sin perfekta tyska.
När George kom från Hanover 1714 för att överta den krona han ärvt från sin avlägsna släkting drottning Anne medförde han sin älskarinna sedan mer än 20 år Melusine von der Schulenberg och parets tre. utomäktensakpliga döttrar. Döttrarna var utomäktensakpliga eftersom George och Melusine aldrig var gifta. Georges riktiga hustru och modern till sonen George (II) var Sophia Dorothea av Celle. Sedan George inlett sin affär med Melusine övergav Sophia Dorothea sin otrogne make för ett inleda ett eget kärleksförhållande med den tysk-svenske militären och äventyraren Philipp Christoph von Köningsmarck - bror till den lika äventyrliga Aurora som senare blev älskarinna till Carl XII:s huvudmotståndare August av Sachsen. George fick höra talas om makans snedsteg. Efter en kärleksnatt mellan de två sommaren 1694 försvann Köningsmarck spårlöst. Enligt rykten hade han mördats på order av George. Ett rykte påstod också att liket gömts i trossbotten mellan två våningar på slottet i Hannover. Några undersökningar gjordes aldrig och eventuella bevis försvann då slottet totalförstördes av engelskt bombflyg under andra världskriget. Ett annat rykte gjorde gällande att liket sänkts i en säck fylld med stenar i floden Leine. Sophia Dorothea fick aldrig besöka det land i vilket hon formellt blivit drottning utan måste tillbringa de återstående 32 åren av sitt liv inspärrad i den dystra borgen i Ahlden. Makarns son den blivande George II sades vara förtvivlad över att aldrig få träffa modern och detta ledde till ett hat mot fadern fadern. George I.s egendomliga familjeförhållanden kastade också en skugga över hans anseende i England.
Varken George I eller hans son George II (kung 1727 - 60) trivdes i England. De lärde sig lite eller ingen engelska och föredrog att vistas i Hannover där de kände sig mer hemma. För sina folk framträdde de i mycket som främlingar och de blev aldrig populära. Fast egentligen utgjorde de just de idealkungar de engelska politikerna önskat sig. Hannoverkungarna nöjde sig med att spela en representativ kungaroll och överlät de politiska besluten till politkerna. De upphörde också delvis av språkliga skäl att leda regeringssammanträdena vilket med tiden bidrog till framväxten av den moderna premiärministerbefattningen. Stuartfamiljen och deras skottska anhängare var dock inte nöjda med Hannoverkungarna och vid två tillfällen under 1700-talet utbröt uppror i Skottland som slogs ned med hårda metoder
I år är det alltså 300 år sedan George I anlände från Hannover. Detta har uppmärksammas maed en konstutställning i Queen’s Gallery i Buckingham Palace till vilken allmänhten äger tillträde. Vidare ägde en uppvisning rum under påsken 18-21 april 2014 i Hampton Court Palace där en tysk skådespelare utklädd till George I anlände med roddslupen Gloriana med tysk uppvaktning för att bl.a. bese en uppvisning med hannoverianerhästar som också inbjudits från Tyskland.
