staffanduhs.blogg.se

I ett tidigare bloggavsnitt ’En skandal i sociteten’ den 8 november 2013 uppmärksammades att det gått 50 år sedan det avslöjades att försvarsminster John Profumo hade ett förhållandet med den 27 år yngre ’modellen’ Christine Keeler. Skandalen ledde till Profumos avgång från ministerposten sedan han erkänt att han ljugit om förhållandet inför parlamentet vilket anses som en oförlåterlig synd för en brittisk minister. Profumoaffären blev en vattendelare i nationens sociala och politisk liv. Förtroendet på auktoriterna i samhällstoppen fick ett grundskott som det aldrig gick att återhämtat sig från och avslöjandet av det moraliska samhällshykleriet blev inkörsporten till popkulturens moderna och frigjorda livsstil. Ett år efter skandalen förlorade det konservativa partier under sin 1800-talsmässige premiärminister Harold Macmillan regeringsmakten till Labour och Harold Wilson. Därmed ansågs det konservativa partiet ha fått betala sitt politiska pris för skandalen. Profumoaffären och dess efterverkningar har fortsatt att fascinera. Senast i raden av alla som fascinerats av skandalen är världsberömde kompositören Andrew Lloyd Webber (med succéer som ’Jesus Christ Superstar’, ’Evita’ och ’Phantom of the Opera’ bakom sig) Lloyd Webber har haft premiär på sin senaste musikal ’Stephen Ward’ som handlar om den person som sammanförde Profumo med Christine Keeler. Stephen Ward var osteopat – en slags massör inriktad på ryggproblem. Genom fingerfärdighet, charm och fina salongsmanér hade Ward kontakter i högsta societeten. Hans sidointresse var att fixa snygga och tillmötesgående flickor till partyn med stenrika män. Lloyd Webber har inte varit ensam i försöken att rentvå Ward. Han har koordinerat sin musikaliska insats med en av landets främsta människorätts- och brottmålsadvokater, Geoffrey Robertson QC (Queen’s Counsel). Samtidigt som musicalen hade premiär, publicerade Robertson boken ’Stephen Ward was innocent, OK’ (Biteback Publishing, London 2013) som innehåller den juridiska argumentationen till varför Ward skulle vara oskyldig.

Bakgrunden till den felaktiga domen var ett mediatryck som fick Tory-regeringen att börja vackla och ett skräckslaget etablissemang som försökte dölja det utspredda moralhyckleriet i samhällstoppen genom att förvandla Ward till ensam syndabock. Robertson har i sin bok funnit tio allvarliga fel i det juridiska förfarandet som etablissemanget igångsatte. Värst var kanske att den konservative inrikesminister Sir Henry Brooke den 27 mars 1963 inkallade ett hemligt möte med chefen för MI5 (den inhemska säkerhetstjänsten) och chefen för Londonpolisen. Inrikesministeriet Home Office har ansvaret för polisen och den nationella säkerheten. Brooke beordrade dem att få fast ’get’ Ward för de förseelser denne kunde ha gjort sig skyldig till. Ett sådant ministeringripande för att på påhittade eller falska grunder fälla en enskild individ till ansvar för brott strider mot brittisk konstitutionell praxis (och skulle också göra det mot svensk praxis om det hänt här). Chefen för MI5 förklarade vid mötet att han inte kunde se att det gick att få fram några bevis för att underbygga ett åtal mot Ward och samma sade chefen för Londonpolisen men med tillägget att han skulle undersöka vad kunde göras. Londonpolisen agerade sedan med unik frenesi och förhörde på kort tid 140 personer (varav Keeler 24 gånger). Många personer förhördes på ett olagligt sätt under hotelser eller genom utmattning sedan de hållits inspärrade långa perioder. Utredningen ledde till ett åtal snabbt trummades ihop mot Ward för att leva på prostitutionsinkomster från Christine Keeler och hennes väninna Mandy Rice-Davies (trots att Ward hade stora egna inkomster och inga behov av pengar från flickorna som dessutom knappast var prostituerade utan mer moderna flickor som bestämde över sitt eget sexliv). Domstolsförhandlingarna ägde rum i en lynchartad atmosfär skapad av en populärpress som tjänade stora pengar på lösnummerförsäljningar. Pressen demoniserade huvudpersonerna och kallade flickorna för prostituerade eller horor långt innan någon dom fallit. Utanför domstolen samlades tusentals personer som pressen hetsat till att tro att Ward och Keeler och Rice-Davies korrumperade samhällsmoralen. När de anlände till eller lämnade domstolslokalen möttes de av protester och hotelser av en människomobb som ofta försökte spotta på dem. Skandalen krävde också sitt offer när Stephen Ward på rättegångens sista dag tog en överdos sömnmedel sedan han hört domarens partiska sammanfattning för att förmå juryn att komma fram till en fällande dom. Nästa dag dog Ward utan att ha återfått medvetandet. Ward befanns av domstolen skyldig till att leva på omoraliskt förvärvade inkomster samtidigt som många i etablissemanget andades ut när han var borta. Enligt både Robertson och Lloyd Webber var Ward oskyldig och musikalen utgör en slags upprättelse för Ward som framställs som ett offer för etablissemanget (’A Human Sacrifice’). Både musikalen liksom Robertsons bok har som budksap att kräva resning vad gäller den fällande brottmålsdomen.
Både i svensk och brittisk rättsväsende utgör resning är ett extraordinärt rättsmedel. ’Rättsmedel’ är beteckningen för de lagliga möjligheter som finns för att få ett rättsligt avgörande prövat på nytt. Ett ordinärt rättsmedel är möjligheten att överklaga en dom innan den vunnit laga kraft. Men huvudregeln är att en dom som vunnit laga kraft ska gälla. Extraordinära, eller särskilda, rättsmedel står på vissa noga definierade villkor till buds för att ändra en dom efter det att den vunnit laga kraft. För att en ansökan om resning ska beviljas krävs speciella omständigheter. En dömd person måste i princip kunna lita på att en lagakraftvunnen dom är slutgiltig. Detta synsätt är ett uttryck för den s.k.orubblighetsprincipen. Men syftet med rättskraftsreglerna är inte att oriktiga domar skall upprätthålls när någon dömts felaktigt. Mot orubblighetsprincipen står därför sanningsprincipen som är ett uttryck för rättskipningens uppgift att uppnå avgöranden som bäst svarar mot de verkliga förhållandena. Möjligheten till resning fungerar som en säkerhetsventil varigenom felaktiga domar kan rättas till i efterhand.
Enligt svensk rätt är det en domstolen i högre instans än den som fällt den första domen som tar ställning till resningsansökningar. I Storbritannien har det historiskt sett förekommit många fler felaktiga brottmålsdomar än i Sverige (till följd av större folkmängd, fler dömda, och en mer komplicerad historia med två världskrig och i vissa regioner väpnad självständighetskamp –som Irland). 1997 inrättades ett oberoende offentligt organ, The Criminal Cases Review Commission (CCRC) med uppgift är att granska domar i fall där det finns misstanke om att någon dömts felaktigt. Om CCRC anser att en sådan dom varit felaktig kan den anhängiggöra fallet i the Court of Appeal där det en ny rättegång äger rum. Robertsons bok ’Stephen Ward was innocent, OK’ är nu inlämnad till CCRC som en formell resningsansökan. Före 1995 var enda sättet att rätta till felaktiga brottmålsdomar att bevilja nåd och nådeinstitutet kunde även tillämpas på historiska fall. 2006 benådades exempelvis drygt 300 engelska soldater som enligt dåtida lagar dömts till döden för fanflykt eller ordervägran och arkebuserats under första världskriget trots att krigsförhållandena gett dem traumatiska mentalskador eller ’shell shock’- ett tillstånd som den dåtid läkarvetenskapen inte förstod. Problemet med nådeinstitutet är dock att det visserligen upphäver påföljden men utan att fastslå att de ursprungliga domarna varit felaktiga. Vad Robertson och Lloyd Webber vill uppnå är därför att Court of Appeal skall ta upp Wardfallet på nytt.
Under tiden kan den intresserade se musicalen på Aldwych Theatre i London och gå in på hemsidan www. stephenwardthemusical.com för att beställa biljetter eller höra ett musikaliskt smakprov. Vi var där den 3 januari 2014 och blev fascinerade och rekommenderar upplevelsen. På samma föreställning var också dagens Christine Keeler och Mandy Rice-Davies och närvarande. Båda är i 70-års åldern och var där så anonymt som möjligt. De smög sig in i en loge i mörkret i början och försvann när föreställningen var över.