/ Allmänt /

Första världskriget i ett hundraårsperspektiv

Första världskriget i ett hundraårsperspektiv

Sommaren 2014 är det 100 års sedan utbrottet av första världskriget – en historisk urkatastrof som lade ett till synes fredligt och framstegsvänligt Europa i graven. I stället kom 1900-talet med sina förfärliga blodsoffer: första världskriget (16 miljoner döda), andra världskriget (60 miljoner döda), Stalinterrorn (20 miljoner döda) och Hitlerterrorn (11 miljoner döda) samt ytterligare terror och folkmord i andra delar av världen. Första världskrigets förlopp och förluster utgör välkända och oomtvistade fakta medan själva orsakerna till krigsutbrottet alltjämt utgör en politisk och historisk tvistefråga. Detta gäller särskilt i England som i motsats till andra krigsdeltagande länder valde att gå med frivilligt utan att bli påtvingad kriget genom angrepp eller alliansförpliktelser. Med viss förenkling kan sägas att i dagens England går skiljelinjen vad gäller synen på kriget mellan vänstern och högern i dagspolitiken. Vänstern ser kriget som en serie katastrofala misstag begångna av en elitistisk samhällsklick utan verklighetskontakt. Enligt högern var första världskriget ett rättfärdigt krig och nödvändigt för att stoppa tysk expansion. Brittiske utbildningsministern Michel Gove har nyligen i tidningsartikel tagit upp den inflammerade frågan och därmed igångsatt en hätsk debatt. Gove anklagade i sin artikel den politiska vänstern för att nedvärdera den brittiska krigsinsatsen och framställa kriget som meningslöst. Gove och hans meningsfränder anser också att olika satirprogram om kriget av typ ’Blackadder goes forward’ eller musikalen ’Oh what a lovely war’ orättvist förlöjligat eller svartmålat den brittiska krigsinsatsen..Han har fått stöd i uppfattningen av konservativa meningsfränder inklusive Londons borgmästare Boris Johnson. De stöder sig bl.a. på populärhistorikern och journalisten Max Hastings som nyligen utkomit med boken Catastrophe (2013) som ett av många bidrag i en ström av böcker om första världskriget. Hastings fasthåller vid den i England sedan länge grundmurade uppfattningen att Tyskland och Österrike var ensamansvariga för kriget. Denna vinkling av krigsansvarighetsfrågan skrevs också in i fredsfördraget i Versailles 1919 och bidrog därigenom till de kontroverser som föregick nästa världskrig. Men synen på första världskriget sammanhänger inte bara med vad man står i dagspolitiken. En avgörande historisk tvistefråga gäller vilken betydelse för krigsutbrottet som tillmäts terroristmorden i Sarajevo den 28 juni 1914 på Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand och dennes hustru Sophie. Händelseförloppet vad gäller attentatet är välkänt och oomtvistat. Polisen i Sarajevo lyckades nästan omgående gripa alla de sex inblandade bosnien-serbiska terroristerna. Under polisförhören erkände några av dem villigt och utförligt sin medverkan i förhoppning att därigenom undvika dödsstraff. Erkännandena bekräftade att serbiska statsapparaten varit inblandad i planeringen av attentatet och gett attentatsmännen vapen, bomber och vapenutbildning i Belgrad samt hjälp med att i hemlighet passera gränsen till Bosnien. Vad som senare framkommit var att attentatet organiserats av chefen för den serbiska militära underrättelsetjänsten, överste Dragutin Dimitrijević, med kodnamnet ’Apis’. Dennes storpolitiska motiv till morden var att söka förena Serbien med de österrisk/ungerska provinserna på Balkan till en ny storserbisk stat – vad som senare blev (den misslyckade) staten Jugoslavien (Sydslavien). Det förefaller också sannolikt att dåvarande serbiske premiärministern Nicola Pašić i förväg känt till mordplanerna men saknat vilja eller förmåga att förhindra terroristgärningen eller vidta åtgärder för att efterspana eller lagföra de skyldiga sedan morden ägt rum. Från ett modernt folkrättsperspektiv förefaller det oundvikligt att de österrikisk-ungerska beslutsfattarna måste vidta åtgärder efter de serbiska terroristdåden. Men Serbien var uppbackat av Ryssland och för att balansera den ryska uppbackningen var det avgörande för Österrike-Ungern med en tysk utfästelse om stöd i fall Ryssland skulle ingripa militärt för att skydda Serbien. I den atmosfär som Sarajevomorden framkallat hade österrikarna inga svårigheter att få försäkringar om oreserverat tyskt stöd vad gällde krishanteringen om det blev problem med Ryssland. Den österriska-ungerska framstöten i Berlin resulterade i att tyskarna utfärdade vad historikerna brukar kalla en ’check in blanko’ - en reservationslös garanti om tyskt stöd vad som än inträffade. Tyskarna hade egentligen inget val. Om ett stormaktskrig skulle bryta ut var Österrike-Ungern deras enda allierade med uppgift att ta sig an ryska styrkor.
Wien utarbetade nu krav att ställa på den serbiska regeringen. Kraven formulerades i en diplomatisk verbalnote på tio punkter som överlämndes i Belgrad den 23 juli 1914 kl 1800 med en 24-timmars tidsfrist för besvarande. Huvudkravet fanns i notens punkt 6 : ’rättsliga åtgärder mot medbrottslingar i 28 junikomplotten som befann sig på serbiskt territorium och österrisk-ungersk medverkan i uppspårandet av dessa’. I en bilaga till noten hänvisades till några av de bevis som framkommit under polisförhören med attentatsmännen. Därmed inleddes den s.k. julikrisen som ledde fram till krigsutbrottet 1914.
Ur ett modernt folkrättsperspektiv förefaller de österriska kraven rimliga. Att en stat vars tronföljarpar fallit offer för en mördarliga med tydliga förgreningar in i ett annat land anhåller att få delta i spaningarna inom detta land är knappast omotiverat. När noten kom trodde sig serberna först stå isolerade. Serbiske premiärministern Pašić visste att utan ryskt stöd skulle den serbiska armén vara hjälplös mot Österrike-Ungern, Han var därför beredd på att gå med på allt vad som krävdes i noten. På morgonen den 25 juli – samma dag som tidsfristen för notens besvarande skulle gå ut klockan 1800 - telegraferade Pašić till de serbiska beskickningarna i utlandet att Serbien skulle godta notens all krav i förhoppningen att detta skulle tillfredsställa Österrike-Ungern och undvika krig. Några timmar senare kom omsvängningen. Serberna hade genom sitt sändebud i St. Petersburg erfarit att Ryssland avsåg att skänka dem mer än bara vagt moraliskt stöd. Den ryska armén skulle inleda en partiell mobilisering riktad mot Österrike-Ungern i fyra militärdistrikt. Beslutet om den ryska partiella mobiliseringen blev ett av julikrisens mest ödesdigera tillspetsningar och bottnade i missförstånd eller inkompetens. Det fanns inga ryska planer på hur en ’partiell’ mobilisering skulle gå till. När de ryska befattningshavarna insett misstaget begärde de i stället av sin regering tillstånd till att få inleda en allmän mobilisering som var en förberedd och genomförbar åtgärd. Men en allmän rysk mobilisering var ett hot inte bara riktat mot Österrike-Ungern utan också mot Tyskland som i sin tur började mobilisera. Därmed inleddes den kedja av mobiliseringsbeslut som eskalerade krisen till fullt världskrig. Den första nyheten om ’partiell’ rysk mobilisering hade också en annan kontraproduktiv effekt i form av att serberna nu inte längre kände att de behövde vara tillmötesgående gentemot Wien. Stärkta av nyheten om ryskt stöd repade serberna mod och formulerade ett mer avvisande svar på noten än vad de först tänkt sig. Nu avslog de kravet på österrikisk-ungersk medverkan i en undersökning av terroistmorden. Skälet till Serbiens avslag var inte bara omsorg om den egna suveränitet utan fruktan för vilka ytterligare bevis på serbisk medverkan i Sarajevoattentatet som en undersökning kunde avslöja.
I slutändan var det – förutom själva terroristmorden - Serbiens avslag på denna begäran som inledde mobiliseringarna som ledde till världskriget. Sedan Wien förklarat det serbiska svaret oacceptabelt, avbröt Öster¬rike-Ungern de diplomatiska förbindelserna med Serbien och började mobi¬lisera sin egen armé för att den 28 juli förklara Serbien krig. För de som vill hävda att Tyskland bar huvudansvaret för världskrigets utbrott blir det därför nödvändigt att tona ner betydelsen av Sarajevo-attentatet så mycket som möjligt eftersom ingen kan påstå att Tyskland hade någonting med attentatet att göra. Sarajevo avfärdas i så fall som bara ett svepskäl för krigsutbrottet bakom vilket man i stället söker finna olika långsiktiga konfliktanledningar som kapprustning, militarism, tävlan om kolonier och havsherravälde. Samtliga dåtida stormakter inklusive Tyskland var berörda och ofta pådrivande vad gäller dessa frågor. Enligt vissa teorier var den tyska utrikespolitiken före 1914 influerad av en reaktionär elit som försökte göra landet till en världsmakt på bekostnad av de traditionella stormakterna Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Max Hastings tillhör de historiker som bortser från betydelsen av Sarajevoattentatet. Det bör dock tilläggas att alla historiker som bortser från Sarajevo inte nödvändigvis utpekar Tyskland som skyldigt till kriget. Den brittiske historieprofessorn Niall Ferguson, verksam vid Havarduniversitetet i USA, anklagade i sin bok Pity of War (1998) England för att omdömeslöst ha blandat sig in i krisen och därmed ha förvandlat vad som borde ha varit en kortvarig konflikt på kontinten till ett världskrig. Enligt Ferguson påtvingades Tyskland kriget 1914 genom en ansvarslös engelsk utrikespolitik ledd av utrikesminister Edward Grey som genom sin otydlighet om var England stod i konflikten missledde Berlin och i onödan tillät ett regionalt krig utvecklas till ett världskrig.
Men i en värld som upplevt terrordådet i New York den 11 september 2001 (World Trade Center) och andra terrordåd har synen på terrorhandlingar skärpts. Det är svårare att betrakta sådana dåd bara som svepskäl till andra konfliktanledningar. Terrordåden blir i sig konfliktutlösande. Morden i Sarajevo var i realiteten tidiga exempel på vad som numera betecknas som statssponsrad terrorism eller statsterrorism.
Till de moderna historiker om specialiserat sig på första världskriget med särskild inriktning på Österrike-Ungern hör den amerikanske historieprofessorn Samuel R. Williamson Jr. Enligt vad Williamson fann i sin bok Austria-Hungary and the Origins of the First World War (1991) var det i Wien och inte i Berlin de avgörande besluten togs under julikrisen 1914. Tyskland backade visserligen upp Österrike-Ungern genom sin ‘check in blanko’ som skydd mot rysk inblandning men hade ingenting att göra med de österriska kraven i noten till Serbien. Tyskarna delgavs på ett sent stadium de krav som överlämnades i Belgrad och utan möjlighet att påverka dem. Den österrikiska krigsförklaringen den 28 juli 1914 mot Serbien var också helt ett beslut av dubbelmonarkin. Det var Österrike-Ungern, inte Tyskland, som tog stegen som ledde mot världskriget, skrev Williamson 1991. Senare har han på ett seminarium som 2004 anordnades på Emory University, USA (sammanfattat i boken: Holger Afflerback: An Improbable War?: The Outbreak of World War I and European Political Culture Before 1914) utpekat Sarajevo som det verkligen avgörande momentet. Utan mordet på Franz Ferdinand och dennes hustru, skulle inget beslut om krig fattats i Wien och därför skulle det aldrig blivit någon storkonflikt sommaren 1914 .- även om andra väpnade konflikter ändå kunde ha hemsökt Europa senare. Williamson menar att statsssponsrad terrorism som slog mot dubbelmonarkins tronarvinge innebar att ’måttet var rågat’ vad gällde Serbiens brott mot folkrättens regler för internationellt uppförande. Den serbiska regeringens underlåtenhet att undersöka serbiska länkar till mordet och den serbiska pressens glädje över dådet i Sarajevo bidrog till att ytterligare förstärka vreden och kraven på åtgärder. Känslan av att ibland ’får det vara nog’ påverkade österrikarna vare sig denna känsla var förnuftig eller ej.
Cambridge-professorn Christopher Clark publicerade 2012 boken The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914. Liksom Williamson härleder Clark krigets ursprung till Serbien som Clark ser som en misslyckad stat - inkompetent och despotisk – utan fungerande politiska eller parlamentariska institutioner. Men Clark går längre än Williamson och anser att sebiske premiärminster Pašić aktivt verkade för att framkalla ett krig med Ryssland på Serbiens sida. De europiska stormakterna vacklade sedan sömngångaraktigt in i det fasansfulla kriget. Den amerikanske professorn Sean McMeekin lägger i sin bok July 1914 Countdown to War (2013) huvuddelen av skulden för krigsutbrottet på ryssarna för deras olyckliga beslut 1914 om partiell och senare allmän mobilisering för att hjälpa serberna. Som huvudansvarig utpekas dåvarande ryske utrikesministern Sergey Sazonov.
Det finns därmed en tydlig modern tendens att se Sarajevo som den krigsutlösande faktorn. Men ingen teori om krigsutbrottet är allmänt accepeterad och sista ordet inte sagt. Nya synpunkter och kanske också nyfunna dokument kan förändra bilden.
.




.

#1 / / Lars Fahlbeck:

Jag har en föreläsningssida om första världskriget,
www.toften.se/1914-1918. Presenterar mig helt kort
på youtube under eget namn.

Hej, Lars Fahlbeck