/
Allmänt /
Wellington
Wellington
200 årsdagen av slaget vid Waterloo har riktat uppmärksamheten inte bara mot Napoloen utan också mot hans besegrare Arthur Wellesley (1769 - 1852) - den förste hertigen av Wellington. Han personifierade till fulländning dåtidens aristokratiska gentlemannaideal. Han föddes som tredje sonen till the Earl of Mornington, en godsägare och musikprofessor. Familjemiljön var den mest feodala tänkbara, den engelska godsägaradel som levde i Irland på oerhörd distans från lokalbefolkningen.
Efter en föga framstående skolgång vid Eton gjorde Arthur vad som var vanligt för en "yngre" son som inte fick ärva godset eller familjeförmögenheten - han blev officer. Som sådan sändes han till Indien. Där deltog han i nio års fälttåg mot lokala furstar som motsatte sig den engelska överhögheten. I Indien utvecklades han till en framstående befälhavare. I det varma, delvis ökenartade klimatet lärde han sig vikten av att hålla försörjningslinjerna öppna. I Indien fick han också blick för terrängens betydelse - hur trupperna borde manövrera för att undvika upptäckt samt hur nivåskillnader som åsar och höjder kunde utnyttjas för att ge strategiska fördelar och skydd mot artilleribeskjutning.
Allt detta var lärdomar som kom honom väl till pass sedan Napoleon invaderat Spanien och Portugal. Engelsmännen hade beslutat stödja det lokala motståndet - här uppstod för första gången begreppet "gerilla" - som fanns inom de två franskockuperade länderna. Åren 1808 - 13 utmanövrerade Wellington i fältslag efter fältslag den franska ockupationsarmén. Efter den slutliga segern i slaget vid Vitoria 1813 var fransmännen tvungna att utrymma den iberiska halvön. I april 1814 tvingades Napoleon abdikera och Wellington belönades med att upphöjdes till hertig. Ett år senare återkom Europas "fredsstörare" Napoleon till Frankrikde från exilen på Elba.
Wellington var självskriven i rollen som överbefälhavare för de arméer som samlades för att besegra fransmännen. Den ödesdigra kraftmätningen stod vid Waterloo den 18 juni 1815. När det franska elitförbandet, gardet, började svikta bröts det franska motståndet. Snart var fransmännen på full flykt men Wellington erkände att utgången varit: the nearest-run thing you ever saw. Förlusterna på båda sidor var fruktansvärda. Worst to a battle lost, is a battle won, skrev Wellington efter slaget i sin depesch till London. Han var bra på att finna vad som på modernt mediaspråk kallas soundbites - klatschiga formuleringar som alla kom ihåg.
I hope to God I have fought my last battle, skrev han också efter Waterloo. På denna punkt blev han bönhörd. Wellington kunde återvända till ett långt liv i det offentliga rampljuset varunder han överhöljdes av utmärkelser. Han tjänstgjorde som minister i olika omgångar och var premiärminister 1828 - 30. Han tjänstgjorde dessutom som överbefälhavare i decennier.
I ingendera av rollerna var han särskilt lyckad - främst genom att vara så utpräglat reaktionär. Som premiärminister motsatte han sig den stora parlamentsreformen som undanröjde rotten borough-systemet 1832. Som överbefälhavare motarbetade han varje reform av the purchase system - ett system som innebar att officersgrader kunde köpas för stora penningsummor. Officerare utan personlig förmögenhet blev förbigångna även om de visat stor duglighet och kunde yrket i grunden. På detta sätt kom regementena att ledas av rika dilettanter medan de kvalificerade officerarna stannade som kaptener och löjtnanter.
Det förefaller svårt att tänka sig ett mer orättfärdigt befordrings- system eller ett som mera inbjöd till inkompetens. Men Wellington och hans ståndsbröder var övertygade om systemets förträfflighet. Avsikten var att aristokratin skulle kontrollera armén. Därmed trodde man sig ha eliminerat risken för att England skulle förvandlas till en militärdiktatur. Man tänkte inte i första hand på erfarenheterna från samtida diktaturstater som Frankrike eller Preussen. Vad som skrämde aristokraterna var minnena från Cromwells tid då England självt varit en militärdiktatur under lågättade generaler som avrättat kungen och avskaffat överhuset. The purchase system garanterade att sådana män aldrig mer hamnade i arméledningen och kunde överta makten. Dessutom hade armén lyckats i sin huvuduppgift att besegra Napoleon och därmed bevisat att systemet fungerade.
Som belöning för sina segrar erhöll Wallington stora penningsummor som användes till inköp av två magnifka bostäder.
Apsley House vid. Hyde Park Corner Öppet för allmänheten Apsley House var den förste hertigens av Wellington Londonhem som 1947 skänktes till National Trust av den sjunde hertigen - även om familjen har övervåningen kvar som Londonbostad. Huset innehåller stora samlingar av framför allt spansk konst. Efter den stora segern över fransmännen vid Vitoria 1813 kom Wellington över kung Joseph Bonapartes tross som innehöll den spanska kungafamiljens stora konstsamling. Joseph Bonaparte hade tagit den som krigsbyte. Wellington erbjöd sig att återlämna samlingen men spanjorerna insisterade på att han skulle behålla den. Den innehåller verk av Velasquez, Goya, Rubens, Corregio m. fl. Apsley House innehåller annars eleganta möbler, porslin och silver som utgjort gåvor till hertigen. Dessutom finns en mängd Wellington-minnen, uniformer, fältmarskalkstavar m.m.
Den verklige Wellington-entusiasten kan också besöka den lantegendom Stratfield Saye House som den förste hertigen av Wellington erhöll som nationalgåva och som fortfarande innehas av familjen. Egendomen är långt mindre anspråksfull än Blenheim Palace men också av mer privat och personlig karaktär. Lantlig och behaglig miljö och vacker inredning men inte i klass med de allra finaste godsen. Ett mindre Wellington-muséum finns också som bl.a. innehåller den väldiga sex ton tunga katafalkvagn av brons som fastnade i leran på Londons gator och försenade hertigens begravningsprocession med två timmar på vägen till St. Pauls Cathedral.
200 årsdagen av slaget vid Waterloo har riktat uppmärksamheten inte bara mot Napoloen utan också mot hans besegrare Arthur Wellesley (1769 - 1852) - den förste hertigen av Wellington. Han personifierade till fulländning dåtidens aristokratiska gentlemannaideal. Han föddes som tredje sonen till the Earl of Mornington, en godsägare och musikprofessor. Familjemiljön var den mest feodala tänkbara, den engelska godsägaradel som levde i Irland på oerhörd distans från lokalbefolkningen.
Efter en föga framstående skolgång vid Eton gjorde Arthur vad som var vanligt för en "yngre" son som inte fick ärva godset eller familjeförmögenheten - han blev officer. Som sådan sändes han till Indien. Där deltog han i nio års fälttåg mot lokala furstar som motsatte sig den engelska överhögheten. I Indien utvecklades han till en framstående befälhavare. I det varma, delvis ökenartade klimatet lärde han sig vikten av att hålla försörjningslinjerna öppna. I Indien fick han också blick för terrängens betydelse - hur trupperna borde manövrera för att undvika upptäckt samt hur nivåskillnader som åsar och höjder kunde utnyttjas för att ge strategiska fördelar och skydd mot artilleribeskjutning.
Allt detta var lärdomar som kom honom väl till pass sedan Napoleon invaderat Spanien och Portugal. Engelsmännen hade beslutat stödja det lokala motståndet - här uppstod för första gången begreppet "gerilla" - som fanns inom de två franskockuperade länderna. Åren 1808 - 13 utmanövrerade Wellington i fältslag efter fältslag den franska ockupationsarmén. Efter den slutliga segern i slaget vid Vitoria 1813 var fransmännen tvungna att utrymma den iberiska halvön. I april 1814 tvingades Napoleon abdikera och Wellington belönades med att upphöjdes till hertig. Ett år senare återkom Europas "fredsstörare" Napoleon till Frankrikde från exilen på Elba.
Wellington var självskriven i rollen som överbefälhavare för de arméer som samlades för att besegra fransmännen. Den ödesdigra kraftmätningen stod vid Waterloo den 18 juni 1815. När det franska elitförbandet, gardet, började svikta bröts det franska motståndet. Snart var fransmännen på full flykt men Wellington erkände att utgången varit: the nearest-run thing you ever saw. Förlusterna på båda sidor var fruktansvärda. Worst to a battle lost, is a battle won, skrev Wellington efter slaget i sin depesch till London. Han var bra på att finna vad som på modernt mediaspråk kallas soundbites - klatschiga formuleringar som alla kom ihåg.
I hope to God I have fought my last battle, skrev han också efter Waterloo. På denna punkt blev han bönhörd. Wellington kunde återvända till ett långt liv i det offentliga rampljuset varunder han överhöljdes av utmärkelser. Han tjänstgjorde som minister i olika omgångar och var premiärminister 1828 - 30. Han tjänstgjorde dessutom som överbefälhavare i decennier.
I ingendera av rollerna var han särskilt lyckad - främst genom att vara så utpräglat reaktionär. Som premiärminister motsatte han sig den stora parlamentsreformen som undanröjde rotten borough-systemet 1832. Som överbefälhavare motarbetade han varje reform av the purchase system - ett system som innebar att officersgrader kunde köpas för stora penningsummor. Officerare utan personlig förmögenhet blev förbigångna även om de visat stor duglighet och kunde yrket i grunden. På detta sätt kom regementena att ledas av rika dilettanter medan de kvalificerade officerarna stannade som kaptener och löjtnanter.
Det förefaller svårt att tänka sig ett mer orättfärdigt befordrings- system eller ett som mera inbjöd till inkompetens. Men Wellington och hans ståndsbröder var övertygade om systemets förträfflighet. Avsikten var att aristokratin skulle kontrollera armén. Därmed trodde man sig ha eliminerat risken för att England skulle förvandlas till en militärdiktatur. Man tänkte inte i första hand på erfarenheterna från samtida diktaturstater som Frankrike eller Preussen. Vad som skrämde aristokraterna var minnena från Cromwells tid då England självt varit en militärdiktatur under lågättade generaler som avrättat kungen och avskaffat överhuset. The purchase system garanterade att sådana män aldrig mer hamnade i arméledningen och kunde överta makten. Dessutom hade armén lyckats i sin huvuduppgift att besegra Napoleon och därmed bevisat att systemet fungerade.
Som belöning för sina segrar erhöll Wallington stora penningsummor som användes till inköp av två magnifka bostäder.
Apsley House vid. Hyde Park Corner Öppet för allmänheten Apsley House var den förste hertigens av Wellington Londonhem som 1947 skänktes till National Trust av den sjunde hertigen - även om familjen har övervåningen kvar som Londonbostad. Huset innehåller stora samlingar av framför allt spansk konst. Efter den stora segern över fransmännen vid Vitoria 1813 kom Wellington över kung Joseph Bonapartes tross som innehöll den spanska kungafamiljens stora konstsamling. Joseph Bonaparte hade tagit den som krigsbyte. Wellington erbjöd sig att återlämna samlingen men spanjorerna insisterade på att han skulle behålla den. Den innehåller verk av Velasquez, Goya, Rubens, Corregio m. fl. Apsley House innehåller annars eleganta möbler, porslin och silver som utgjort gåvor till hertigen. Dessutom finns en mängd Wellington-minnen, uniformer, fältmarskalkstavar m.m.
Den verklige Wellington-entusiasten kan också besöka den lantegendom Stratfield Saye House som den förste hertigen av Wellington erhöll som nationalgåva och som fortfarande innehas av familjen. Egendomen är långt mindre anspråksfull än Blenheim Palace men också av mer privat och personlig karaktär. Lantlig och behaglig miljö och vacker inredning men inte i klass med de allra finaste godsen. Ett mindre Wellington-muséum finns också som bl.a. innehåller den väldiga sex ton tunga katafalkvagn av brons som fastnade i leran på Londons gator och försenade hertigens begravningsprocession med två timmar på vägen till St. Pauls Cathedral.