/
Allmänt /
Parthenonfrisen
Templet Parthenon på sin klippa ovanför Aten är ett byggnadsverk från stadens storhetstid på 400-talet fKr som också blivit en symbol för dagens Aten och Grekland. Parthenonfrisen ingår bland en stor samling marmorskulpturer även kallade the Elgin Marbles som togs ned från templet och skeppades till Storbritannien mellan 1801 och 1805 av Thomas Bruce, 7:e earl av Elgin, brittisk ambassadör i det ottomanska riket. Han betalade för frisen men det är troligt att Lord Elgin i enlighet med vad som är praxis i det ottomanska riket och allmänt i orienten fick betala bakshisch بقشيش (ett ord som kan översättas med gåva, drickspengar eller muta) till de inblandade otttomanska tjänstemännen. Detta kan ofta vara svårt att bevisa eftersom bakshisch brukar betalas diskret. Lord Elgin skeppade ut skulpturerna med tillstånd från de ottmanska myndigheterna. Från 1807 har de varit utställa på British Museum. 1816 köpte brittiska staten skulpturerna av lord Elgin och ett parlamentsutskott fann då att de var förvävade på ett legalt sätt. Sedan 1939 finns the Elgin Marbles i det för ändamålet byggda Duveen Gallery i British Museum i London.
Parthenonskulpturerna omfattar över hälften av vad som återstår av Parthenons skulpturala utsmyckning. Skulpturerna är skapade av Fidias, som är den mest kände av antikens grekiska skulptörer. Elgin var varken den förste eller siste som tog delar av marmorn från dess ursprungsplats. Återstoden av de bevarade skulpturerna som inte finns i museum i Aten är spridda i museer i övriga Europa. British Museum har även ytterligare fragment av parthenonskulpturerna som de fått från samlingar utan koppling till Lord Elgin.
Det har förts en avsevärd debatt genom åren om vad som nu bör göras med skulpturerna. Även om Elgins motiv att flytta dem från en riskfylld miljö kan ha varit av välmening menar många och särskilt den grekiska staten att de bör återlämnas till Aten och ställas ut i det nybyggda Akropolismuseet. Ingen menar att de bör återställas på sina ursprungsplatser på Parthenon eftersom de där skulle komma att skadas av naturelementen och försurad regn. Konsensus har ej nåtts, och British Museum försvarar med kraft sina rättigheter att äga och ställa ut marmorskulpturerna.
Om denna konflikt har Ove Bring tidigare folkrättsepert i UD och professor i folkrätt skrivit en intressant bok: Parthenonsyndromet: Kampen om kulturskatterna. Ove Bring skriver att det som hände i början av 1800-talet troligen även i dag skulle bedömas som lagligt. Men det finns ett ”moraliskt underskott” i form av mutor och övertolkade tillstånd, och detta underskott borde den brittiska staten fundera över anser Bring. Det tidigare argumentet att konstverken mår bättre i det säkrare och renare London stämmer inte längre sedan det nya Akropolismuseet blivit klart.
Den lösning Bring pläderar för är att originalen ska flyttas till Aten där de hör hemma. På British museum kan man enligt Bring visa kopior, som en del av den egna museihistorien.
Den tidigare grekiska regeringen engagerade förra året två välkända brittiska juridiska experter Geoffrey Robertson och Amal Clooney (känd celebritet och maka till skådepelaren George Clonney) att förbereda en rapport huruvida Grekland borde stämma britterna inför den Internationella Domstolen i Haag eller den Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Sedan den 148 sidor långa men ej offentliggjorda rapporten framlagts förklarade dock den dåvarande biträdande grekiske kulturminstern Nikos Xydakis att man inte skulle driva frågan domstolsvägen utan med diplomatiska och politiska medel. Beslutet har tolkats som att den grekiska positionen bedömts vara juridiskt svag och chanserna att vinna domstolsvägen små.
Diskussionerna i ämnet fortsätter och det kan finnas anledning återkomma till ämnet.