staffanduhs.blogg.se

Christine Keeler

Femtio år har gått sedan vad som kallats den största politiska sexskandalen i Englands historia. Affären är långtifrån glömd utan uppmärksammas på olika sätt.

 

I centrum för skandalen befann sig lyxprostituerade dansösen och modellen Christine Keeler. Hon var en enkel och lågutbildad men mycket vacker flicka från landet som vid 15 års ålder rymde från ett hem som inte bestod av mer än två utrangerade järnvägspersonvagnar uppställda på ett fält. Christine Keeler sökte lyckan i London med sitt vackra utseende som främsta merit. Vid 18 års ålder fick hon jobb som barbröstad dansös på en strippklubb i London. På strippklubben träffade hon Stephen Ward, en osteopat – en slags massör - som genom fingerfärdighet, charm och fina salongsmanér hade kontakter i högsta societeten. Hans sidointresse var att fixa snygga och tillmötesgående flickor till partyn med stenrika män. I juli 1961 ordnade miljardären lord Astor en sådan tillställning på sitt magnifika slott Cliveden (nu lyxhotell) nära London. Stephen Ward som sedan länge kände lord Astor tog med Christine Keeler till partyt. Där infann sig också landets konservative försvarsminister John ’Jack’ Profumo som enligt uppgift fick upp ögonen för Keeler när hon simmade naken i poolen. Hon blev den 27 år äldre Profumos älskarinna.

 

Komplikationen visade sig senare vara att Keeler samtidigt hade ett förhållande med den sovjetiske marinattachen i London Yevgeni Ivanov som naturligtvis hade rapporteringsskyldighet till sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och dess militära motsvarighet GRU. Detta inträffade vid en tidpunkt då det ’kalla kriget’ mellan västmakterna och Sovjetunionen befann sig i ett akut skede. Krisens höjdpunkt kom i oktober 1962 sedan Sovjetunionen började bygga kärnvapenbaser på Kuba som kunde nå USA och Centralamerika. President John Kennedy motsatte sig militärens önskemål om ett direkt angrepp på Kuba men förklarade Kuba i karantän och gav amerikanska marinen order att stoppa en rysk fartygskonvoj med kärnvapenmissiler på väg till Kuba. Världen höll andan medan konvojen ångade på och fruktade att man befann sig på randen till ett kärnvapenkrig..Men sovjetledaren Nikita Chrustjov gav efter och beordrade fartygskonvojen att vända.

 

Även västliga underrättelsetjänster arbetade för högtryck och brittiska MI5 kom kärleksparet ministern/glädjeflickan på spåret och varnade sin regering för Profumos kontakter med Keeler. Problemet med Profumoskandalen var att det fanns risk att Profumo läckt viktig uppgifter om västliga reaktioner och planer under sina ’pillow talks’ med Keeler och att dessa vidarebefordats till ryssarna. När Profumo konfronterades med ryktena om förhållandet med Keeler valde han först att förneka det för premiärminster Harold Macmillan och i mars 1963 även inför underhuset. Men ryktena fortsatte och i juni 1963 tvingades Profumo avgå sedan han erkänt att han ljugit om förhållandet. Att ljuga inför parlamentet är en oförlåterlig synd för en brittisk minister.

 

Profumoaffären fick största tänkbara publicitet. Den innehöll också alla ingredienserna för en rejäl storskandal: sex och lögner i samhällstoppen, dekadenta överklassmiljöer med miljonärer och aristokrater tillsammans med unga prostituerade, spionorganisationer på högvarv och den nationella säkerheten satt på spel. Skandalen krävde också sitt offer när Stephen Ward tog självmord sedan han på tvivelaktiga grunder ställts inför domstol anklagad för att leva på omoraliskt förvävade inkomster (dvs.Keelers prostitutionspengar men Ward har stora egna inkomster och inga behov av pengar från Keeler). Enligt fleras mening gjordes därigenom Ward till en slags syndabock för skandalen medan många i etablissemanget andades ut när han var borta. I parlamentsvalet påföljande år förlorade det konservativa partier regeringsmakten till Labour och Harold Wilson. Dämed ansågs det konservativa partiet ha fått betala sitt politiska pris för Profumoaffären. Skandalen har blivit en legendarisk del av den brittiska politiska historien. Att det gått 50 år sedan den ägde rum har inte minskat uppmärksamheten. Först ut var National Portrait Gallery med en fotoutsällning vars centralobjekt utgjordes av Lewis Morleys klassiska fotografi med Christine Keeler som den (till synes) avklädda flickan bakom ryggsstödet till vad som ser ut som en designerstol från danske formgivaren Arne Pedersen. Keeler utgav 2001 en självbiografi: 'The Truth At Last' och med den som grund 2006 skrev författarinnan Gill Adams en pjäs som så sanningsenligt som möjligt försökte skildra händelserna. Pjäsen bygger på fortsatt samarbete med Christine Keeler och har tagits upp igen på en Londonteater innan den turnerar runt i landet. I pjäsen framstår självklart Keeler som ett offer för manliga manipulationer. Den 3 december 2013 har världsberömde kompositören Andrew Lloyd Webber (med succéer som ’Jesus Christ Superstar’, ’Evita’ och ’Phantom of the Opera’ bakom sig) premiär på sin senaste musikal ’Stephen Ward’. Enligt uppgift utgör den en slags upprättelse för Ward som framställs som ett offer för etablissemanget (’A Human Sacrifice’) Den som vill höra ett musikaliskt smakprov och/eller beställa biljetter kan gå in på musikalens hemsida: www.stephenwardthemusical.com